Under tiden 11/6 - 24/9 2017 visade föreningen sin utställning om förläggargårdar i Ramnaparken i Borås. Under utställningstiden arrangerade föreningen fyra föreläsningar i utställningslokalen.
Först ut var Leif-Åke Åkesson som 2017-07-02 talade om vävnadsförläggningens betydelse för vår industrialisering, se nedan.
Referat från övriga föreläsningar finns under "Aktiviteter - genomförda".
Om vävnadsförläggningen, hur nöd, tillfälligheter och driftigt folk lade grunden till vårt Sjuhärad.
Vad var förläggarverksamhet? Hur och var uppkom den? Varför blev den så omfattande i Sjuhärad och hur har den påverkat vår bygd och vårt land.
Först något om betydelsen av ordet förläggare. Det har sitt ursprung i ordet förlag som, med ett nutida uttryck, var ett sorts finansiellt instrument, ett sätt att finansiera en önskvärd produktion och som lever kvar i t.ex. bokförlag, förlagsbevis och förlagslån. Det användes under 1500- och 1600-talet bl.a. vid inköp av järn. Ett handelshus kunde köpa järn på förlag vilket betydde att handelshuset gav förskott på beställningen så att bruket fick kapital för tillverkningen. Kunde inte bruket leverera reglerades det i en skuldförbindelse där, om leverans uteblev, hela bruket kunde gå förlorat. Tillämpat på vävnadsförläggningen tillhandahöll förläggaren kapitalet i form av råvaran och på motsvarande sätt, som vid järnleveranserna, uteblev vävnadsleveransen hamnade väverskan i skuld till förläggaren och kunde i värsta fall förlora sitt hem.
Hur började då den textila förläggarverksamheten?
De tidigaste förläggarna var borgare i städerna i slutet av 1500- och början av 1600-talet. Borgarna var de som hade privilegier på handel och hantverk. Köpenskap skulle ske i städerna eller på vissa godkända marknader så att staten kunde kontrollera handeln och driva in sin tull. Mäster, tillsammans med sina gesäller, stod för tillverkningen. När efterfrågan steg och det egna kapitalet inte räckte till för råvaruanskaffningen kunde beställaren, handelsmannen, gå in med kapital, t.ex. i form av garn för vilket vävaren lämnade säkerhet, man vävde på förlag. Sverige var då en krigsmakt, staten behövde vävnad till uniformer. Stort behov av textilier förelåg. För att öka produktionen understödde staten att handväverier, s.k. manufakturer, sattes upp i städerna. Sådana kom redan under tidigt 1600-tal att grundas i ett flertal städer i bl.a. Uppsala, Nyköping, Arboga, Kungsör och Jönköping och tillkom före 1650 också i Stockholm, Kalmar och Norrköping, alla med statligt stöd genom omfattande bidrag och konkurrensbegränsningar såsom tullar och importförbud. I Alingsås grundade Jonas Alströmer ett manufakturverk på 1720-talet. Även detta med statligt stöd. När så småningom stadsstödet avtog, och slutligen upphörde, försvann dock de flesta av dessa manufakturer.
Hur kom det sig då att vävnadsförläggningen blev så stor just i Sjuhäradsbygden?
Flera gynnsamma faktorer samverkade.
Av hävd hade bönder avyttrat det som inte gick åt till det egna hushållet genom byteshandel i sin omgivning. I områden lämpade för en speciell produktion kunde överskotten bli av större omfattning som krävde längre försäljningsresor. Redan på medeltiden hade bönder i Sjuhärad gjort försäljningsresor till Mellansverige framför allt med boskap. Denna handel utvidgades efter hand med hemslöjdsalster.
Redan på 1300-talet stadfästes denna handel, bönderna fick rätt att sälja det de själva producerat. Försäljningen fick dock bara ske på de godkända marknaderna och i städerna så att det var möjligt för myndigheterna att lägga tull på varorna.
Sjuhärad var fattigt och magert. Genom sina magra hed- och skogsmarker var Sjuhärad väl lämpat för kreatursuppfödning och fåravel, och i de relativt bördiga ådalarna även för linodling. Enbart jordbruket kunde dock inte föda den relativt stora befolkningen. Hemslöjd blev en del av försörjningen. Sjuhäringarna var duktiga hantverkare kända för sitt smide, sin laggkärlstillverkning och sin svarvning. Vävkunskap och en vävstol för husbehovsvävning fanns i de flesta hem. Vävnad av ull och lin blev med tiden den viktigaste handelsvaran.
Så länge varorna utgjordes av gårdens egen produktion och såldes på de godkända marknaderna var det lagligt. Efter hand fick också grannarnas alster säljas men när även varor uppköpta efter vägen ingick i sortimentet var det inte lagligt längre. Beteckningen gårdfarihandlare på dessa kringfarande handelsmän skvallrar också om att allt inte såldes på de godkända marknaderna eller i städerna. Handel hade dock nu nått sådan omfattning att myndigheterna hade svårt att upprätthålla sin kontroll. Även om varubeslag inte sällan förekom såg man ofta mellan fingrarna med olagligheten. Inte heller anläggandet av Borås stad, i avsikt att med frikostiga handelsprivilegier locka gårdfarihandlarna, knallarna, dit, hejdade handelsresorna. Även om en del knallar tog burskap, skrev sig, i Borås fortsatte de flesta sin verksamhet som tidigare. Slutligen resignerade myndigheterna och Sjuhärad fick istället privilegier på att göra handelsresor i hela landet. Först ut var Vedens och Ås härader 1680, Mark några år senare, sist ut var Redväg 1776. För att åtnjuta previlegierna krävdes respass utfärdat i Borås och resandet fick inte ske när som helst och inte vart som helst, resandet organiserades.
En omfattande försäljningsorganisation, med samma rättigheter som borgarna i städerna och som täckte i stort sett hela landet och södra Norge fanns alltså tidigt på plats.
Under första halvan av 1700-talet började förläggare att dyka upp ute på landsbygden runtom i Sjuhärad. De som lyckats skrapa ihop ett litet kapital, oftast gårdfarihandlare men även gästgivare, en del bönder och ibland adel och präster, köpte upp ull och lin som de lämnade ut till gårdar och torp. Där fanns såväl maskiner som arbetskraft. Förläggarna blev Sjuhärads fabrikörer. De stod för organisationen, de tillhandahöll råvaran och de skötte försäljningen av den färdiga väven genom egen, eller andras, gårdfarihandel. Fabrikerna var gårdar och torp runt om i Sjuhärad. Förläggarna slapp investeringen i såväl maskiner som lokaler, något incitament till fabriksbyggnation fanns inte. Någon större risk tog de inte heller, förlagsorganisationen, med skuldsättning vid utebliven leverans, säkrade kapitalet. Kvaliteten på vävleveranserna säkrades genom avdrag från vävlönen om kvaliteten inte var tillräckligt bra. Ute i stugorna var vävlönen trots allt ett välkommet tillskott till den vanligen magra hushållskassan.
Råvarutillgången i Sjuhärad var under 1700-talet begränsad och även om inköp gjordes från andra delar av landet, och även via import, begränsade det förläggarverksamheten.
Under slutet av 1700-talet började bomullsvaror bli allt populärare, fr.a. i de högre stånden, importen av bomullsvaror ökade. Detta sågs som ett hot mot den inhemska produktionen fr.a. av linne. Under ledning av riksdagsmannen för bondeståndet, Anders Danielsson i Gingeri, lyckades man att i 1816 års Tullförordning genomdriva ett importförbud av bomullsväv. Effekten blev dock inte den som man förväntat sig - en ökad linneproduktion. Det blev, trots eller tack vara förbudet, bomullen som segrade.
Bomullspriset, som vid mitten av 1700-talet legat sex gånger över priset för lin, hade sjunkit kraftigt. Eli Whitney hade 1793 konstruerat den mekaniska bomullsrensningsmaskinen och bomullsproduktionen ökade nu snabbt och från från bomullsplantagerna i Amerikanska sydstaterna skeppades bomull ut på världsmarknaden. I England, som var den tidens textila och till stor del även tekniska föregångsland, hade James Hargreaves 30 år tidigare konstruerat sin Spinning Jenny, den mekaniska spinnmaskinen. För att hålla en väverska med garn krävdes 3-4 spinnerskor. Spinning Jenny spann åtta trådar samtidigt, en spinnerska en. När bomullsrensningsmaskinen konstruerades hade de mekaniska spinnmaskinerna 30 år av utveckling bakom sig. Mycket av bomullen spanns i England och därifrån gick bomullen åter ut på haven, nu i form av bomullsgarn bl.a. till Göteborg. Hos de någorlunda närbelägna handelshusen där fanns nu för Sjuhäradsförläggarna en nästan obegränsad råvarutillgång till överkomligt pris.
Allt föll nu på plats för Sjuhäradsförläggarna.
Efterfrågan, god råvarutillgång, befintlig produktionsapparat och en välorganiserad försäljningsorganisation och dessutom ett förmånligt skattesystem. Skatt togs ut på jorden, efter mantal, och förläggargårdarna var utifrån jordinnehavet relativt små. Förläggarverksamheten sköt ordentlig fart och snabbt skapades ofattbart stora förmögenheter. Det var nu de stora förläggargårdarna byggdes i fr.a. Häggåns och Viskans dalgångar. Dessa pampiga byggnader var alltså inte upphovet till förläggarverksamheten utan dess resultat.
Den tekniska utvecklingen påverkade det fortsatta förloppet.
Jacquardvävstolen (uppfunnen 1805) var för komplicerad för hemvävnad. Kapital fanns nu hos förläggarna och vid mitten av 1800-talet startades tre Jacquardväverier i Mark. Det första grundat 1842 av Magnus Johansson på Källäng i Kinnahult och med Simon Krebs som fabrikschef blev ganska kortlivat och upphörde på 1880-talet. Krebs startade 1866, samma år som Magnus dog, vävskola i Borås, nuvarande Textilhögskolan, och sedan gick det utför med väveriet. På Lydde i Kinna grundades av Julius Gottlieb Koch ett jacquardväveri som övertogs först av Johannes Packendorf och 1888 av Nils Andersson, som hade handvävnadsrörelse i Fritsla. Han byggde Johannedals Väveri vilket i början av 1900-talet såldes till Kinnaströms väveri. Det tredje jacquardväveriet grundades på 1860-talet i Backa i Kinnahult och upphörde när det såldes i början av 1900-talet. Grundaren Sven A Ekelund från Rångedala startade förläggarrörelse på Månsagården i Fritsla och gifte sig 1860 i förläggargården Stomslyckan i Kinna. Med hjälp av hemgiften och understödd av änkan efter hans tidigare arbetsgivare, fritslaförläggaren Per på Gärdet, inköpte han Backa i Kinnahult. Där startade han, några år senare upptill förläggarrörelsen, väveriet i Backa. Efter försäljningen flyttades förläggarrörelsen till Horred och på 1920-talet ändrades namnet till AB Ekelund och Esspe. Vid försäljningen övertogs några av vävstolarna av Carl Sandblom i Funningen som lönvävde åt Ekelund och Esspe fram till 1960-talet. I Horred återupptogs på 1970-talet, men nu med moderna maskinvävstolar, egen fabriksvävning som fortfarande bedrivs av släkten Ekelund.
I England fortsattes rationaliseringen och efter den mekaniska spinnmaskinen (se ovan) konstruerades också mekaniska vävstolar. För att skydda sin industri infördes exportförbud på båda. Smuggling från England och maskinkopiering i Belgien möjliggjorde att det trots förbudet kunde anläggas mekaniserade ullspinnerier på ett flertal platser i Sverige runt sekelskiftet 17-1800. Norrköping blev dominerande. Två mekaniska bomullsspinnerier sattas upp i Västsverige, Gamlebo Kullen i Lerum 1797 och i Sjuntorp nära Trollhättan 1813. Dessa fick dock då liten betydelse, bomullen hade ännu inte riktigt slagit igenom och förläggarna föredrog den bättre kvaliteten på importgarnerna.
Sveriges första mekaniska bomullsväveri grundades 1834 med Sven Eriksson, förläggare i Rättargården i Kinna, som en av grundarna. Han var son till den legendariska Mor Kerstin i Stämmemad. Väveriet förlades till Rydboholm och försågs med svensktillverkade vävstolar från Munktell i Eskilstuna efter insmugglade ritningar. För väveriets drift rekryterades engelska förmän och tekniker. Företaget utvidgades senare med fabriker i Svaneholm och Viskafors. Ur denna verksamhet grundades också 1896 Viskafors gummifabrik.
Sven Eriksson var också en av grundarna till Rydals Spinneri 1853. Maskiner kunde inköpas från England, exportförbudet för textilmaskiner upphävdes 1842. Spinneriet blev landets första industri med elektrifierad belysning 1882 och kraftverket blev först i landet med att producera elektricitet från vattenkraft.
Hemvävnaden var dock fortfarande konkurrenskraftig och bara enstaka nya bomullsväverier tillkom, bl.a. ett på Wiskaholm i Borås på 1850-talet, grundat av ett par av de engelsmän Sven Eriksson rekryterade. Under Amerikanska inbördeskriget i början av 1860-talet ströps bomullsimporten, konkurser drabbade såväl bomullsförläggare som bomullsväverier, bl.a. Wiskaholmsväveriet. Ute i gårdar och torp svalt bomullsväverskorna och deras familjer. Många familjer emigrerade till Amerika.
På 1870-talet var bomullsimporten igång igen och det blev en återhämtning både ute på gårdarna och för förläggarna.
De mekaniska vävstolarna blev dock allt effektivare, en mekanisk vävstol kunde på 1880-talet göra c:a 150 inslag per minut, en väverska klarade i genomsnitt en tiondel, och en fabriksvävare kunde sköta 3-4 vävstolar.
Återhämtningen för hemvävningen blev kortvarig. Hemvävningen kunde inte längre konkurrera och för att klara konkurrensen sänkte förläggarna vävlönerna, det blev åter kärvt ute i stugorna.
Tiden var mogen för industrialisering och med den följde en omfattande samhällsomvandling. De mekaniska vävstolarna krävde annan kraft än handkraft, fabrikerna byggdes vid vattenfallen och väverskorna tvingades för sin försörjning in till fabrikerna. De gamla samhällena omformades. I Mark sammanföll detta dessutom med genomförandet av laga skifte som innebar utflyttning av en stor del av de gamla gårdarna.
De kapitalstarka förläggarna i Mark var de som dominerade fabriksbyggandet men även förläggare runt om i Sjuhärad bidrog till industrialiseringen och många av förläggarna i Mark kom från annat håll i Sjuhärad. De flesta fabrikerna byggdes i Borås och i Mark.
Jag har redan nämnt Sven Erikssons fabriker i Rydal och i Rydboholm - Svaneholms området som då tillhörde Marks Härad .
Förläggarna P A Åkerlund från Fritsla Klockargården och Anders Andersson från Fritsla Hansagården köpte tillsammans med boråsgarvaren Johannes Pettersson 1869 Wiskaholms väveri där driften legat nere sedan konkursen 1863. Åkerlund kom från Ullasjö utanför Svenljunga och började som gårdfarihandlare men blev sedan bokhållare åt Sven Eriksson innan han gifte sig med en förläggardotter och flyttade till Fritsla. Anders Andersson var förläggarson från förläggargården Salgutsered mellan Kinnahult och Fritsla och gifte sig även han med en förläggardotter i Fritsla. I Wiskaholmsfabriken grundade de 1870 Borås Wäfveri. Åkerlund och Andersson var entrepenörer, Pettersson mera försiktig. Åkerlund och Andersson hade redan 1872 grundat ytterligare ett väveri i Borås, Druvefors Väveri. Andersson grundade också Norrby Spinneri och Väveri 1876 och samma år grundade Åkerlund Hedefors Väveri i Lerum. Storförläggaren Anders Jönsson från Bregården i Holsljunga övertog nu Åkerlunds och Anderssons andelar i väveriet. Jönsson kom att alltmera dominera väveriet och 1881 blev han ensam ägare. Hans säljare Axel Bergengren gifte sig med dottern Ida och övertog driften och efter honom tog Axel Bergengren Junior över.
En av Åkerlunds söner var en av grundarna till Borås Gummiväveri 1895 och en annan grundade Åkerlunds Bomullsspinneri 1898.
En dotterson till storförläggaren Sven Andersson på Kinna Sanden, Arvid Sprakarn, byggde 1895 Österdalens Väveri i Borås och 1898 byggde han Nya Bryggeriet. strax intill väveriet.
Ur förläggarverksamhet i Toarp grundades tre väverier i Borås. Johan Skoglund, som övertagit sin svärfars förläggarverksamhet på gården Andared, flyttade på 1880-talet till Borås och byggde c:a 1890 ett väveri som 1895 utökades med köp av Evedals färgeri där nytt väveri byggdes och sedan också en trikåfabrik. Skoglunds son Petrus byggde 1915 Yxhammargården. Sonen på Andared, Mauritz Nilsson, hade redan på 1870-talet startat förläggarverksamhet i Borås och 1896 köpte han Borås Mejeri på Magasinsgatan och byggde om det till Dalhems väveri. Från Slätthult i Toarp kom Lennart Gustavsson på 1870-talet till Borås och startade förläggarverksamhet tillsammans med sin svåger Otto Eriksson från Roasjö. Denne grundade senare tillsammans med Pehr Larsson, också från Toarp, AB Eriksson och Larsson, senare Erla. Lennart Gustavsson grundade 1898 med Eriksson och Larsson som medfinansiärer Katrinedals väveri, senare kallat Söderdals väveri.
I Fritsla grundades 1874 Fritsla Mekaniska Väveri av Lars Johan Winqvist. Han var född i Södra Wing och kom som bokhållare till Sven Andersson på Kinna Sanden. Han gifte sig 1860 med en förläggardotter i Fritsla. De slog sig ned på Stommen där Lars Johan startade egen förläggarverksamhet och senare väveriet. Fritsla Mekaniska Väveri blev en av landets största textilfabriker med över 800 anställda.
Samuel Svensson ifrån Härna gifte sig i förläggargården Salgutsered i Kinnahult och startade Harpebols Väveri på 1870-talet. Två av hans anställda kom också från Härna, Enok Törnqvist och Anton Tisell. Båda startade egen förläggarverksamhet och senare fabrikstillverkning. Tisell var en av grundarna till AB Petterson och Tisell 1887 i Kinnahult och Törnqvist grundade Fritsla Yllefabrik 1888. Törnqvist köpte samtidigt förläggargården Kronogärde i Fritsla. Yllefabriken kom senare att bli en del av Sveriges Förenade Trikåfabriker, Eiser, med Carl Eiserman som mångårig ledare. Denne hade fått sin textila erfarenhet på förläggargården Lerbäcksbyn i Östra Frölunda.
I Kinna grundade en dotterson till Sven Eriksson Kinnaströms väveri 1885 och i Skene en annan dotterson Kungsfors Spinneri 1898.
Sven Andersson från Äspered bedrev på Sanden i Kinna bygdens mest omfattande förlägarverksamhet. Från Sanden grundades 1889, av den ingifte förläggarsonen Claes Håkansson från Kronogärde i Fritsla, AB Claes Håkansson, senare Kinnasands väveri.
Två anställda i Claes Håkanssons förläggarrörelse startade egen verksamhet som utvecklades till industrier. Ludvig Svenson startade sin förläggarverksamhet 1888 och byggde sin fabrik Kinnamarks Mekaniska väveri 1904. Alfred Johansson blev förläggare 1893 och samtidigt som han tog sig tillnamnet Borg övertog han det konkursdrabbade Harpebols Väveri och grundade 1900 AJ Borgs Väveri, senare Marks Pelle Vävare.
På Stomslyckan i Kinna övertog bokhållaren Rudolf Andrén från Länghem 1884 Håkan Anderssons förläggarrörelse vid dennes död. Tillsammans med sin bokhållare Axel Åberg från Öxnevalla grundade Andrén 1894 Häggådalens Mekaniska Linneväveri, senare Almedahl-Häggådalen.
Nils Andersson från Rångedala var, som nämnts ovan, förläggare och hade en handvävnadsrörelse i Fritsla innan han anlade Johannedals Väveri på Lydde där hans broder Ludvig Andersson blev teknisk chef. Väveriet övergick senare i Kinnaström Väveris ägo. Ludvig ville bedriva egen verksamhet och på 1880-talet hyrde in sig på förläggargården Källängs jaquardväveri för att i egen regi väva mattor. När han behövde utöka sin verksamhet köpte han ett stycke mark som kallades Kasthall och byggde där Kasthalls Mattfabrik 1902.
Runt och ur dessa tidiga fabriker uppstod en mängd mindre och medelstora företag, dels väverier men också kompletterande industrier. Spinnerier och färgerier fanns redan under den tidiga förläggarperioden men deras kapacitet behövde utökas och moderniseras allteftersom produktionen i väverierna ökade. Nya spinnerier och färgerier tillkom. Transporterna behövde förbättras, järnvägar byggdes, försäljnings- och transportföretag kom till och inte minst den snabbt växande konfektionsindustrin och sedan alla postorderföretagen i vars verksamhet dagens växande logistikverksamhet bottnar.
Det var dock inte bara i Borås och Sjuhärad som förläggarkapitalet bidrog med nya industrier och påverkade samhällsutvecklingen.
Från Fritsla Andersgården gifte sig Johannes Andreasson 1837 i Sälgered Mellangård i Seglora med Anna, dotter till förläggaren Anders Persson. Johannes och Anna övertog och utökade verksamheten och när Johannes dog 1851 blev Anna ensam med en stor barnaskara men också med en stor förmögenhet. Denna förvaltade hon väl, hon gav barnen utbildning och ett startkapital när de lämnade hemmet. Några av hennes söner slog sig ned i Göteborg och blev framgångsrika fabriksägare. En innehade Krokslätts Fabriker, senare Mölnlycke AB, och en Gårda Fabriker. Den äldste, Johannes, grundade tillsammans med sin studiekamrat Christopher Carlander, firman Johansson och Carlander 1865. De köpte 1880 på exekutiv auktion Gamlestadens spinneri där de också startade färgeri och väveri, senare Gamlestadens Fabriker. Ur denna verksamhet skapades 1907 Svenska Kullagerfabriken och 1926 AB Volvo.
En stor del av alla dessa företag har genom åren försvunnit men ett antal lever vidare. Genom produktutveckling, nya tillverkningsmetoder och/eller anpassning av sortimentet till nya marknader har de kunnat bibehålla inhemsk produktion. Några finns bara kvar som varumärken, andra bara som stora, ofta vackra, industribyggnader men med nu helt annan verksamhet. Några finns utanför Sveriges gränser. Förläggarkapitalet har alltså ännu inte slutat att påverka samhällsutvecklingen inte bara här utan även utomlands, t.o.m. ända borta i Kina. En del kapital har återvänt till hembygden. När Johannes Johansson från Sälgered avled 1898 instiftades en minnesfond över honom. För ett par år sedan köpte denna minnesfond affärshuset Punkten i Kinna.
Kinna 2019-06-18
Leif-Åke Åkesson
