Om vävnadsförläggningen och dess betydelse för vår industrialisering.
 
Vad är förläggarverksamhet? Hur och var uppkom den? Varför blev den så omfattande i Sjuhärad  och hur bidrog den till industrialiseringen inte bara i våra trakter.
 
Först något om betydelsen av ordet förläggare. Det har sitt ursprung i ordet förlag som, med ett nutida uttryck, var ett sorts finansiellt instrument, ett sätt att skaffa fram kapital, och som lever kvar i t.ex. bokförlag, förlagsbevis och förlagslån. Det användes under 1500- och 1600-talet bl.a. vid inköp av järn. Ett handelshus kunde köpa järn på förlag vilket betydde att handelshuset gav förskott på beställningen så att bruket fick kapital för tillverkningen. Kunde inte bruket leverera reglerades det i en skuldförbindelse där, om betalning uteblev, hela bruket kunde gå förlorat.

Tillämpat på vävnadsförläggningen tillhandahöll förläggaren kapitalet i form av råvaran och på motsvarande sätt, som vid järnleveranserna, uteblev vävnadsleveransen hamnade väverskan i skuld till förläggaren och kunde i värsta fall förlora sitt hem.
 
Hur började det då?
 
De tidigaste förläggarna var borgare i städerna i slutet av 1500- och början av 1600-talet. Borgarna var de som hade privilegier på handel och hantverk. Köpenskap skulle ske i städerna eller på vissa godkända marknader så att staten skulle kunna ha kontroll och därmed kunna driva in sina skatter. Till en början var det mäster själv som tillsammans med sina gesäller stod för tillverkningen. När efterfrågan steg och den egna produktionen inte räckte till anlitades även andra tillverkare, man tillverkade på förlag. När det gällde vävning hade staten stort behov av vävnad för tillverkning av uniformer. Sverige var ju då en krigsmakt. Detta gynnade inte bara vävnadsförläggningen utan även en tidig fabriksbildningen. Staten understödde att handväverier, s.k. manufakturer, sattes upp i städerna. Sådana kom redan under tidigt 1600-tal att finnas i ett flertal städer. När så småningom stadsstödet avtog, och slutligen upphörde, försvann dock de flesta.
 
Hur kom det sig då att just vävnadsförläggning blev så stort i Sjuhäradsbygden?
 
Flera gynnsamma faktorer samverkade.
 
Av hävd hade bönder avyttrat det som inte gick åt till det egna hushållet genom byteshandel i sin omgivning. I områden lämpade för en speciell produktion kunde överskotten bli av större omfattning och försäljningsresorna utvidgades.
 
På 1300-talet stadfästes denna handel, bönderna fick rätt att sälja det de själva producerat. Försäljningen fick dock bara ske på de godkända marknaderna och i städerna så att det var möjligt för myndigheterna att beskatta handeln.        
 
Redan på medeltiden hade bönder i Sjuhärad gjort försäljningsresor till Mellansverige framför allt med boskap. Denna handel utvidgades efter hand med hemslöjdsalster. Så länge varorna utgjordes av gårdens egen produktion och såldes på de godkända marknaderna var det lagligt. Efter hand fick också grannarnas alster säljas men när även varor uppköpta efter vägen ingick i sortimentet var det inte helt lagligt längre. Handel hade dock nu nått sådan omfattning att myndigheterna hade svårt att upprätthålla sin kontroll. Även om varubeslag inte sällan förekom såg man ofta mellan fingrarna med olagligheten. Inte heller anläggandet av Borås stad hejdade handelsresorna. Slutligen resignerade myndigheterna och Sjuhärad fick istället privilegier på att göra handelsresor i hela landet.
 
En omfattande försäljningsorganisation, med samma rättigheter som borgarna i städerna, fanns alltså tidigt på plats.
 
Sjuhärad var fattigt, enbart jordbruket kunde inte föda den relativt stora befolkningen. Hemslöjd blev en del av försörjningen. Genom sina magra hed- och skogsmarker, genombrutna av relativt bördiga ådalar och det fuktiga klimatet, var Sjuhärad väl lämpat för såväl fåravel som linodling. Vävkunskap och en vävstol för husbehovsvävning fanns i de flesta hem. Vävnad av ull och lin blev med tiden den viktigaste handelsvaran.
 
Under första halvan av 1700-talet började förläggare att dyka upp även ute på landsbygden runtom i Sjuhärad. De som lyckats skrapa ihop ett litet kapital, oftast gårdfarihandlare men även gästgivare, en del bönder och ibland adel och präster, köpte upp ull och lin som de lämnade ut till gårdar och torp. Där fanns såväl maskiner som arbetskraft. Förläggarna blev Sjuhärads fabrikörer. De stod för organisationen, de tillhandahöll råvaran och de skötte försäljningen av den färdiga väven genom egen, eller andras, gårdfarihandel. Fabrikerna var gårdar och torp runt om i sjuhärad. Förläggarna slapp investeringen i såväl maskiner som lokaler, något incitament till fabriksbyggnation fanns inte. Någon större risk tog de inte heller, förlagsorganisationen, med skuldsättning vid utebliven leverans, säkrade kapitalet. Ute i stugorna var vävlönen ett välkommet tillskott till den vanligen magra hushållskassan. Kvaliteten på vävleveranserna säkrades genom avdrag från vävlönen om kvaliteten  inte var tillräckligt bra.
 
Råvarutillgången i Sjuhärad var under 1700-talet begränsad och även om inköp gjordes från andra delar av landet, och även via import, begränsade det förläggarverksamheten.
 
Under slutet av 1700-talet började bomullsvaror bli allt populärare, fr.a. i de högre stånden, importen av bomullsvaror ökade. Detta sågs som ett hot mot den inhemska produktionen fr.a. av linne. Under ledning av riksdagsmannen för bondeståndet, Anders Danielsson i Gingeri, lyckades man att i riksdagen 1816 genomdriva ett importförbud av bomullsväv. Effekten blev dock inte den som man förväntat sig - en ökad linneproduktion. Det blev, trots eller tack vara förbudet, bomullen som segrade.
 
Bomullspriset, som vid mitten av 1700-talet legat sex gånger över priset för lin, hade sjunkit kraftigt bl.a. på grund av anläggningen av stora bomullsplantager i den Amerikanska södern med slavar som billig arbetskraft. Genom import av bomullsgarn via de någorlunda närbelägna handelshusen i Göteborg  fanns plötsligt både en efterfrågan på bomullsväv och en nästan obegränsad råvarutillgång till överkomligt pris.
 
Nu föll allt på plats för Sjuhäradsförläggarna.
 
Efterfrågan, god råvarutillgång, befintlig  produktionsapparat och en välorganiserad försäljningsorganisation. Förläggarverksamheten sköt ordentlig fart och skapade snabbt stora förmögenheter. Det var nu de stora förläggargårdarna byggdes i fr.a. Häggåns och Viskans dalgångar.
 
Den tekniska utvecklingen påverkade det fortsatta förloppet. Jacquardvävstolen (uppfunnen 1805) var för komplicerad för hemvävnad. Kapital fanns nu hos förläggarna. Vid mitten av 1800-talet startades tre Jacquardväverier i Mark. Två blev ganska kortlivade men det senast startade, det i Backa i Kinnahult, fortlever ännu. Sven A Ekelund från Rångedala var bokhållare på Månsagården i Fritsla och gifte sig 1860 i förläggargården Stomslyckan i Kinna. Med hjälp av hemgiften och understödd av änkan efter en fritslaförläggare, som tidigare varit hans arbetsgivare, startade han samma år väveriet i Backa. Detta flyttades i början av 1900-talet till Horred där det fortfarande drivs av samma ägarfamilj.
 
För att förse en väverska med garn krävdes 3-4 spinnerskor. I England, som var den tidens stora textilland och också var det land som stod för den tekniska utvecklingen, konstruerades därför först mekaniska spinnmaskiner och senare också mekaniska vävstolar. För att skydda sin industri infördes exportförbud på båda. Smuggling från England och maskinkopiering i Belgien möjliggjorde att det trots förbudet kunde anläggas mekaniserade ullspinnerier på ett flertal platser i Sverige runt sekelskiftet 17-1800.  Norrköping blev dominerande. Även två mekaniska bomullsspinnerier kunde sättas upp i Västsverige,  Gamlebo Kullen i Lerum 1797 och i Sjuntorp nära Trollhättan 1813. Dessa fick dock då liten betydelse, bomullen hade ännu inte riktigt slagit igenom och förläggarna föredrog den bättre kvaliteten på importgarnerna.
 
Sveriges första mekaniska bomullsväveri grundades 1834 med Sven Eriksson, förläggare i Rättargården i Kinna, som en av grundarna. Han var son till Mor Kerstin i Stämmemad. Väveriet förlades till Rydboholm och försågs med svensktillverkade vävstolar (Munktell i Eskilstuna). För väveriets drift rekryterades engelska förmän och tekniker. Företaget  utvidgades senare med fabriker i Svaneholm och Viskafors. Ur denna verksamhet grundades också 1896 Viskafors gummifabrik.
 
Sven Eriksson var också en av grundarna till Rydals Spinneri 1853. Maskiner kunde inköpas från England, exportförbudet för textilmaskiner upphävdes 1842. Spinneriet blev landets första industri med elektrifierad belysning 1882 och kraftverket blev först i landet med att producera elektricitet från vattenkraft.
 
Hemvävnaden var dock fortfarande konkurrenskraftig och bara enstaka nya bomullsväverier tillkom, bl.a. ett på Wiskaholm i Borås på 1850-talet, grundat av ett par av de engelsmän Sven Eriksson rekryterade. Under Amerikanska inbördeskriget i början av 1860-talet ströps bomullsimporten, konkurser drabbade såväl bomullsförläggare som  bomullsväverier,  bl.a. Wiskaholmsväveriet. Ute i gårdar och torp svalt bomullsväverskorna och deras familjer. Många familjer emigrerade till Amerika.
 
På 1870-talet var bomullsimporten igång igen och det blev en återhämtning både ute på gårdarna och för förläggarna.
 
De mekaniska vävarna blev dock allt effektivare, en mekanisk vävstol kunde nu göra c:a 150 inslag per minut, en väverska klarade i genomsnitt en tiondel, och en fabriksvävare kunde sköta 3-4 vävstolar.
 
Återhämtningen för hemvävningen blev kortvarig. Hemvävningen kunde inte längre konkurrera och för att klara konkurrensen sänkte förläggarna vävlönerna, det blev åter kärvt ute i stugorna.  
 
Tiden var mogen för industrialisering och med den följde en omfattande samhällsomvandling. De mekaniska vävstolarna krävde annan kraft än handkraft, fabrikerna byggdes vid vattenfallen och väverskorna tvingades för sin försörjning in till fabrikerna. Nya samhällsbildningar växte fram.
 
Förläggare runt om i Sjuhärad bidrog till industrialiseringen men förläggarna i Mark var de som dominerade fabriksbyggandet. De flesta fabrikerna byggdes i Borås och i Mark.
 
Här följer ett antal exempel på företag som nu grundades ur förläggarverksamhet.
 
Förläggarna P A Åkerlund från Fritsla Klockargården och Anders Andersson från Fritsla Hansagården köpte tillsammans med boråsgarvaren Johannes Pettersson 1869 Wiskaholms väveri där driften legat nere sedan konkursen 1863. Åkerlund kom från Ullasjö och började som gårdfarihandlare men blev sedan bokhållare åt Sven Eriksson innan han gifte sig med en förläggardotter och flyttade till Fritsla. Anders Andersson var förläggarson från Salgutsered och gifte sig med en förläggardotter i Fritsla Hansagården. I Wiskaholmsfabriken grundade de 1870 Borås Wäfveri. 1876 inträdde storförläggaren Anders Jönsson från Holsljunga i verksamheten. Åkerlund och Andersson hade då redan grundat ytterligare ett väveri i Borås, 1872 byggde de Druvefors Väveri. Andersson grundade också Norrby Spinneri och Väveri 1876 och samma år grundade Åkerlund Hedefors Väveri i Lerum. 1881 blev Anders Jönsson ensam ägare till Borås Wäfveri. En av Åkerlunds söner var en av grundarna till Borås Gummiväveri 1895 och en annan grundade Åkerlunds Bomullsspinneri 1898.
   
I Fritsla grundades 1874 Fritsla Mekaniska Väveri av Lars Johan Winqvist. Han var född i Södra Wing och kom som bokhållare till Sven Andersson på Kinna Sanden. Han gifte sig 1860 med en förläggardotter i Fritsla. De slog sig ned på Stommen där Lars Johan startade egen förläggarverksamhet och senare väveriet. Fritsla Mekaniska Väveri blev en av landets största textilfabriker med över 800 anställda.
 
Samuel Svensson ifrån Härna gifte sig i förläggargården Salgutsered mellan Kinnahult och Fritsla och startade Harpebols Väveri i Kinnahult. Två av hans anställda kom också från Härna, Enok Törnqvist och Anton Tisell. Båda startade egen förläggarverksamhet och senare fabrikstillverkning. Tisell var en av grundarna till AB Petterson och Tisell 1887 och Törnqvist grundade Fritsla Yllefabrik 1888. Törnqvist köpte samtidigt förläggargården Kronogärdet i Fritsla. Yllefabriken kom senare att bli en del av Sveriges Förenade Trikåfabriker, Eiser, med Carl Eiserman som mångårig ledare. Denne hade fått sin textila erfarenhet på förläggargården Lerbäcksbyn i Östra Frölunda.
 
Ur förläggarverksamhet i Toarp grundades c:a 1890 Evedals fabrik i Borås av Johan Skoglund som övertagit sin svärfars förläggarverksamhet på gården Andared. Skoglunds son Petrus byggde 1915 Yxhammargården. Från Toarp, till Borås, kom också Lennart Gustavsson 1874 från gården Slätthult. Han grundade 1898 tillsammans med Otto Eriksson från Roasjö och Pehr Larsson, också från Toarp, Katrinedals väveri. Eriksson och Larsson hade redan 1892 grundat AB Eriksson och Larsson, senare Erla.
 
I Kinna grundade en dotterson till Sven Eriksson Kinnaströms väveri 1885 och i Skene en annan dotterson Kungsfors Spinneri.
 
Från förläggargården Sanden i Kinna grundades  1889, av den ingifte förläggarsonen Claes Håkansson från Kronogärdet i Fritsla, AB Claes Håkansson, senare  Kinnasands väveri.
 
Två anställda i Claes Håkanssons förläggarrörelse startade egen verksamhet som utvecklades till industrier. Ludvig Svenson startade sin förläggarverksamhet 1888 och byggde sin fabrik AB Ludvig Svensson 1904. Alfred Johansson blev förläggare 1893 och samtidigt som han tog sig tillnamnet Borg övertog han det konkursdrabbade Harpebols Väveri och grundade 1900 AJ Borgs Väveri, senare Marks Pelle Vävare.
 
På Stomslyckan i Kinna övertog bokhållaren Rudolf Andrén från Länghem 1884 Håkan Anderssons förläggarrörelse vid dennes död. Tillsammans med sin bokhållare Axel Åberg grundade Andrén 1894 Häggådalens Mekaniska Linneväveri, senare Almedahl-Häggådalen.
 
På 1880-talet hade Ludvig Andersson hyrt in sig på förläggargården Källängs jaquardväveri för att väva mattor. När han behövde utöka sin verksamhet köpte han ett stycke mark som kallades Kasthall och byggde där Kasthalls Mattfabrik 1902.
 
Runt och ur dessa tidiga fabriker uppstod en mängd mindre och medelstora  företag, dels  väverier men också kompletterande industrier. Spinnerier och färgerier fanns redan under den tidiga förläggarperioden  men deras kapacitet behövde utökas allteftersom
produktionen i väverierna ökade. Nya spinnerier och färgerier tillkom. Transporterna behövde förbättras, järnvägar byggdes, försäljnings- och transportföretag kom till och inte minst den snabbt växande konfektionsindustrin och sedan alla postorderföretagen.
 
Det var dock inte bara i Borås och Sjuhärad förläggarkapitalet påverkade industrialiseringen och bidrog med nya industrier.
 
Från Fritsla Andersgården gifte sig Johannes Andreasson 1837 i Sälgered Mellangård i Seglora med Anna, dotter till förläggaren Anders Persson. Johannes och Anna övertog och utökade verksamheten och när Johannes dog 1851 blev Anna ensam med en stor barnaskara men också med en stor förmögenhet. Denna förvaltade hon väl, hon gav barnen utbildning och ett startkapital när de lämnade hemmet. Några av hennes söner slog sig ned i Göteborg och blev framgångsrika fabriksägare. En innehade Krokslätts Fabriker, senare Mölnlycke AB, och en Gårda Fabriker. Den äldste, Johannes; grundade tillsammans med sin studiekamrat Christopher Carlander, firman Johansson och Carlander 1865. De köpte 1880 på exekutiv auktion Gamlestadens spinneri där de också startade färgeri och väveri, senare  Gamlestadens Fabriker. Ur denna verksamhet skapades 1907 Svenska Kullagerfabriken och 1926 AB Volvo.
 
En stor del av alla dessa företag har genom åren försvunnit men ett antal lever vidare, några fortfarande med egen produktion, genom nya tillverkningsmetoder och/eller anpassning av sortimentet till nya marknader. Några finns bara kvar som varumärken, andra bara som stora, ofta vackra, industribyggnader men med nu helt annan verksamhet. Några finns utanför Sveriges gränser. Förläggarkapitalet har alltså ännu inte slutat att påverka samhällsutvecklingen inte bara här utan även utomlands, t.o.m. ända borta i Kina. En del kapital har återvänt till hembygden. När Johannes Johansson från Sälgered avled 1898 instiftades en minnesfond över honom. Nyligen köpte denna minnesfond affärshuset Punkten i Kinna.