Gamla Kinnagårdar - Historik
Stomslyckan
Kinna Andersgården och
Kinna Nygården

 
 
STOMSLYCKAN
 
 
 
 

 
Stomslyckan, ur Gamla Kinnabilder III
 
INLEDNING
De stora jordägarna var fram till 1700-talet kronan, adeln och kyrkan. Genom ett flertal reduktioner under 1500- och 1600-talet återtog kronan tidigare utdelad jord. Samtidigt skedde dock nya utdelningar till uppskattade ämbetsmän och krigsherrar. Gustav Vasas reduktion riktade sig huvudsakligen mot kyrkan, nästan all kyrkojord drogs in till kronan. Övriga reduktioner riktade sig huvudsakligen mot adeln.
Skattebönder kallades de bönder som själva ägde sin jord och som för denna betalde grundskatt till staten.
Kronobönder kallades de som brukade kronans jord och frälsebönder var de som brukade adelns eller kyrkans jord. 
Krono- och frälsebönder arrenderade sin mark av kronan respektive adeln/kyrkan, i regel i sexårsintervall. En del av dessa fick ärftlig besittningsrätt till den jord de brukade, de kallades åbor, en beteckning som dock ibland också användes för den som brukade annans jord utan besittningsrätt, även självägande bönders jord.
Efter Karl XI:s reduktion fick kronobönderna ökade möjligheter att köpa loss sina gårdar, gårdarna skatteköptes. Även en del  frälsegårdar kunde skatteköpas.

STOMSLYCKAN
Namnet Stomslyckan är bildat av stom, på något sätt knutet till kyrkan, vanligen som en löneförmån, och lycka, liten äng eller inhägnad. Tidigare former av namnet har, enligt boken Kinna I, varit Liichkan 1578, Lickian 1584, Stombslyckian under 1600-talet och senare också Stombslöckan. Hemmanet var, trots namnet, ett kronohemman. Möjligen har det fått sitt namn, och legat under kyrkan, före Gustav Vasas reduktion.
 
Jag har i mantalslängderna kunnat följa gården tillbaka till 1670. Den brukades då av en man vid namn Olof, i mantalslängderna angavs vid denna tid bara förnamn. Under de svåra åren i början på 1700-talet, under Karl XII:s krig, var gården obesutten, den hade ingen brukare.
1716 anges Jon Engelbrektsson som  brukare och så förblev det till 1744. Jon Engelbrektsson skatteköpte Stomslyckan 1736 för 39 Daler och 25 öre smt.
 
Jon efterträddes av Nils Hansson 1744. Han i sin tur, 1772, av sonen Johannes Nilsson och hans hustru Britta Ambjörnsdotter. De brukade gården till 1811, då deras son Nils Johansson tog över som åbo under ett par år. Nils hade en syster Katarina, hon gifte sig med Per Andersson från Skattegården II. Per tog över som åbo på Stomslyckan 1815.
 
Även Per hade en syster Katarina. Hon gifte sig med Erik Nilsson från Backagården och de bosatte sig på Skattegården II där Erik bedrev handels- och förläggarverksamhet. Erik var 1821 en av de fyra högst taxerade för handelsverksamhet i Kinna.
 
Per och Katarina bodde på Stomslyckan tillsammans med Katarinas föräldrar Johannes och Britta till 1826 då Per och Katarina flyttade till undantaget Stomsbacken där Per dog 1829.
 
Stomslyckan övertogs 1827 av Pers systers make, tidigare nämnde, Erik Nilsson i Skattegården II. Erik brukade nu själv gården under ett par år. Johannes och Britta bodde kvar till 1831 då Johannes dog och Britta flyttade till undantaget på Stomsbacken där även hon dog samma år.
 
Erik och Katarina i Skattegården II hade en dotter Edela. Hon gifte sig 1831 med Anders Jonsson, äldste sonson till sin namne i Herr Jonsgården, den äldste av de tre bröderna från Grebbeshult i Sätila.


Edela och Anders övertog 1831 Stomslyckan där Anders bedrev framgångsrik förläggarverksamhet. Utöver förläggarverksamheten var han också byggmästare och han byggde bl.a. Rydals Spinneri åt sin kusin Sven Eriksson. Edela och Anders fick 10 överlevande barn. Edela dog 1857. Dottern Anna gifte sig 1861 med gårdfarihandlaren Håkan Andersson från Rångedala och de övertog Stomslyckan och drev tillsammans med pappa Anders och Annas syster Maria verksamheten vidare. Två av Annas systrar gifte sig med två kusiner Ekelund, också från Rångedala. Den ene, Sven A Ekelund, var handelsbetjänt på Månsagården i Fritsla och startade 1859 Kinna Backa linneväveri, numera Ekelunds Linneväveri i Horred.
 
Även Håkan intresserade sig huvudsakligen för linnevävnad. Linvävning var sedan gammalt mest utvecklad i häradets södra socknar och i norra Halland. Det mesta av det garn som Håkan lämnade ut lämnades till s.k. kommissionsvävare som i sin tur lämnade det vidare till hemväverskorna. Denna verksamhet utvecklades till en av de största i bygden. Som linneförläggare klarade han sig bra under bomulskrisen i samband med Amerikanska inbördeskriget 1861-1865.
 
I boken Kinna I anges som ägare 1854 pastorsadjunkt Anders Johansson  och 1882 Carl Sprakarn. Här har sannolikt skett en sammanblandning med Stommen, åtminstone bodde Carl Sprakarn på Stommen 1882. Stomslyckan ägdes 1854 av Anders Jonsson och 1882 av Håkan Andersson.
 
Rudolf Andrén från Länghem anställdes 1881 som bokhållare och kamrer. Han bodde på Stomslyckan och satte sig snabbt och grundligt in i verksamheten. När Håkan Andersson den 5/3 1884 avled kunde Andrén redan den 1/5 överta verksamheten för 2.372,23 kr. Andrén fortsatte med verksamheten på Stomslyckan till 1888 då han, den 5/11, flyttade till sin nybyggda villa Särla. Därifrån fortsattes verksamheten framgångsrikt och 1894 startade Andrén tillsammans med sin bokhållare, Axel Åberg från Öxnevalla, Häggådalens Mekaniska Linneväfveri, senare Almedahl-Häggådalen.
 
Samtidigt som Andrén flyttade till Villa Särla flyttade Håkan Anderssons änka Anna och hennes syster Maria, Annas barn och systrarnas far, Anders Jonsson, till Marias nybyggda Villa Fridhem som låg granne med Särla.
 
Stomslyckan övertogs, med köpebrev 2/3 1888 och lagfart 8/9 samma år, av torparen Johannes Nilsson, från Presthedsdal under Krokfotagården, som tillsammans med sin hustru Maria Börjesdotter flyttade in samma dag som de tidigare boende flyttade ut.
 
Maria och Johannes hade en son, Nathanael, som 1881 for till Amerika. Han återkom 1889 och köpte, med köpebrev i oktober 1891 och lagfart 22/1 1892, Stomslyckan av sin far. Modern Maria avled samma år.
 
Vid laga skifte flyttades Stomslyckan en dryg kilometer åt ostnordost, mot Kinnahult och kom sedan att kallas Stommen. Även efter flytten var den officiella beteckningen Stomslyckan varför det inte ur t.ex. mantals- och husförhörslängder kan avgöras när flytten ägde rum. Olika uppgifter finns, i "Förläggargårdar - ett kulturarv från en textil storhetstid" anges att den nya mangårdsbyggnaden uppfördes 1880, i "Gamla Kinnabilder III" anges att flytten skedde på 1880-talet. Uppgift finns också om att en byggnad flyttades med från Kinna och lades som en flygelbyggnad till den nya mangårdsbyggnaden.
 
Med stor sannolikhet skedde dock inte flytten förrän i början på 1890-talet, efter Nathanaels övertagande. Enligt uppgift från Nils-Erik Borg, sonson till Nathanaels bror Alfred, byggdes den nya mangårdsbyggnaden av Nathanael 1893. Nathanael bodde då själv i flygelbyggnaden som med stor sannolikhet var den som flyttades med från Kinna. Måtten på flygelbyggnaden på Stommen stämmer väl med de som vid laga skifte uppmättes för Stomslyckans flygelbyggnad. Emellertid har taket sänkts, de gamla, högre, fönstren från övervåningen finns bevarade på Stommen.
 
Nathanaels broder Alfred (i husförhörslängden ibland  kallad Alfrid) arbetade oavlönad hos Claes Håkansson på Lilla Sanden från 1880, han bodde i föräldrahemmet Presthedsdal. Vid slutet av sin anställning dristade han sig till att fråga om han kunde få någon lön. Han fick till svar "Varför har Du inte bett om det tidigare" och fick en årslön på 1500 kr samt bonus för tidigare år. Den 5/11 1888 flyttade, som ovan sagts, familjen från Presthedsdal till Stomslyckan. Claes Håkansson flyttade samma dag från Lilla Sanden till Sanden och Alfred flyttade då med. Alfred arbetade kvar hos Claes Håkansson till dess att han, med hjälp av sin arbetsgivare, startade egen förläggarrörelse 1893. Den första tiden bedrev han denna i Skattegården, som nu också ägdes av Nathanael. Enligt husförhörslängden flyttade han den 7/11 1893 till Stomslyckan, som nu alltså var utflyttat till nuvarande Stommens Gård. Här hyrde han, enligt vad Nathanaels dotter Elsa, vid 88 års ålder, berättat för sin brorsdotter Kristina Donaldsson (f. Thanell), hela övervåningen på mangårdsbyggnaden och bedrev därifrån sin förläggarverksamhet. Detta har också bekräftats av Alfreds sonson Nils Erik Borg. På Samuel Svenssons konkursauktionen köpte Alfred 1899 Harpebols väveri med tillhörande mark och villa med anlagd trädgård för 16.000 kr. Året därpå flyttade han från Stommen till Villa Harpebol. I samband med köpet antog han efternamnet Borg och väveriet kallades AJ Borgs Väveri AB, senare Marks Pelle Vävare.
 
Nathanael sålde 1901-1902 ett stycke mark som kallades Kasthall till Ludvig Andersson. Denne hade startat mattväveri i Källängs väveri där han hyrde in sig. Vid köpet fick Ludvig lova att namnet Kasthall skulle bevaras och när han nu byggde nytt på sin inköpta mark, och flyttade mattväveriet dit, fick namnet bli Kasthalls Mattfabrik.
 
Vid Nathanaels återkomst från Amerika hade han inte med sig något ledighetsbevis, bevis på att han inte var gift. Bevis för äktenskap utfärdades i Hyssna 26/7 1899 sedan Anders Gustav Helander och Carl Sprakarn samma dag lämnat borgen för hans ledighet och den 20/9 1899 gifte han sig med Selma Andersson som var född i Seglora men som 1875, som  fyraåring, flyttade med familjen till Dragered i Hyssna.
Selma och Nathanael fick tre barn, John, Julius och Elsa. När Nathanael den 8/9 1915 avled övertog barnen, 13-15 år gamla, dels Skattegården och dels Stommen. Enligt Elsas berättelse fick Selma det nu knapert med ekonomin, gården utarrenderades till Rudolf Salomonson mellan åren 1917-1921 och genom försäljning av flera torp i Kinnaström, och genom hjälp från Nathanaels broder Alfred, klarade hon försörjningen.
 
För att undvika förväxling med familjen Johansson på Stomsborg antog barnen 1923, efter Kungl. Majt:s resolution, släktnamnet Thanell.
 
Bröderna John och Julius löste ut sin syster och ägde sedan gården gemensamt. Julius gifte sig 1931 med Iris Källqvist från Solkulla, Åsletorp Jönsagården i Örby. John bosatte sig med sin familj på den inköpta granngården Haga. John var intresserad av ekonomi och läste till handelsstudent och fick arbete som kassör på Kasthalls Mattfabrik där han senare blev verkställande direktör men han dog, endast 51 år gammal, 1951. Efter Johns död ägdes gården gemensamt av Johns sterbhus och Julius till 1963 då Stommens jordbruksmark såldes till Marks kommun.
 
Alltsedan Nathanaels övertagande drevs gården som ett traditionellt jordbruk. Under Iris och Julius tid bedrevs också framgångsrik hästavel med fr.a. Svenskt varmblod. Iris var mycket intresserad av ridning och red själv regelbundet och hon körde en gång per vecka in till ridhuset i Borås för lärarledd träning upp till 85 års ålder.
 
Julius avled 1973. Hans och Iris son, Bertil, var säljare av lantbruksmaskiner och efter faderns död blev han genom arv och gåva ägare till gården 1977. Iris bodde kvar till sin död år 2000.
 
Gårdens skogsinnehav byttes i början av 1980-talet mot Hagas skogs- och jordbruksmark. Av det ursprungliga markinnehavet finns nu enbart c:a tre hektar kvar som tomtmark runt gårdshusen men genom ovanstående byte, samt förvärv och arrende av mindre centralt belägen jordbruksmark, har jordbruket kunnat fortleva.
 
Bertil avled 1994. Bertils fru, Sonja, och deras tre barn med familjer bor alla kvar på gården och jordbruket sköts nu av sonen Karl-Johan.
 
Någon textil sidoverksamhet har inte förekommit på gården efter Alfreds flytt till Harpebol men helt utan sidoverksamhet, med åtminstone viss anknytning till textilt hantverk, kan en gammal förläggargård inte vara. Sonen Joakims fru, Birgitta, har på gården ateljé och försäljning av unika smycken som hon tillverkar i stickad silvertråd.
 
/Leif-Åke Åkesson 2014
 
Källor
Riksarkivet, SVAR, Digitala forskarsalen
  Lagfarts- och fastighetsböcker från 1875 till 1980-talet
  Jordeböcker
  Lagfartslängder
  Mantalslängder
  Död- och begravningsböcker
  Husförhörslängder.
Böcker
  Kinna I och Kinna II
  Gamla Kinnbilder del I-III
  Almedahlsföretagen genom tiderna
  Från Borås och de sju häradena 1980
  Förläggargårdar - ett kulturarv från en textil storhetstid
  Sveriges privata företagare - Västgötadelen
  Svenska industrier - Västergötland Göteborgs och Bohus län
Personlig information från Nils-Erik Borg, sonson till Nathanaels bror Alfred och från Ragnar 
  Thanell och Kristina Donaldsson, född Thanell, son respektive dotter till Nathanaels son 
  John samt från Karl Johan och Joakim Thanell, sonsöner till Nathanaels son Julius.
KINNA ANDERSGÅRDEN OCH KINNA NYGÅRDEN


 
I tre sekel, under 16-, 17- och 1800-talen, hade de båda gårdarna gemensam ägare och från slutet av 1700-talet oftast också gemensam brukare. Gårdarna beskrivs därför tillsammans.
 
De låg tätt samman söder om kyrkan längs med Hansagårds lid, en av de tre byvägarna, den som ledde till Örby. Andersgården låg där Hemköp idag ligger och Nygården på Hemköps parkering. Båda gårdarna kan, via jordeböcker och mantalslängder, följas till första halvan av 1600-talet.
På den tiden kallades Andersgården för Larsgården och hette så till i början av 1700-talet då den började att benämnas AndersLarsgården för att 50 år senare endast kallas för Andersgården. Efter utflyttningen vid laga skifte på 1880-talet kallades den för Elsbo, vilket var namnet på det område dit gården flyttades, men i officiella sammanhang dröjde sig namnet Andersgården kvar i ytterligare ett drygt halvsekel.    
Nygården, som alltså trots namnet på intet sätt är ny, har genom århundradena, och även efter utflyttningen vid laga skifte, fått behålla sitt namn.

Elsbo 1895




Nygården 1917
 
Båda gårdarna var på 1/8-dels mantal frälse och de hade alltså adliga ägare som arrenderade ut gårdarna till en bonde, oftast på sexårskontrakt. Ibland förnyades kontrakten flera gånger, ibland blev det täta brukarbyten. Under några år i början av 1700-talet, i samband med Karl XII:s krig, var Nygården obesutten, den hade ingen brukare.
 
Ägare till de båda gårdarna, liksom till flera andra Kinnagårdar, var på 1600-talet Märta Kurck, dotter till riksrådet och ståthållaren i Finland Jöns Knutsson Kurck och  hans hustru Sofia de la Gardie.
Näste ägare var greve Gustaf Cronhielm som utöver greve också var landshövding i Västmanland, kansler för både Lunds och Uppsala Universitet, lärare till Karl XII och som av denne senare  utnämndes till Kungligt råd. Han innehade flera egendomar i Mark, utöver sitt omfattande gårdsinnehav i Kinna var han friherre till Segloreberg, ägare till Hyltenäs i Örby och till Krantsho i Istorps socken.

Vid mitten av 1700-talet köpte adelsmannen och kaptenen vid Älvsborgs regemente Carl Fredrik Björnberg upp ett flertal gårdar i Mark, bl.a. Anders- och Nygårdarna. Björnberg var handelsman trots förbudet för ämbetsmän att bedriva handel. Han var också vävnadsförläggare och utverkade  tillstånd att starta en vävnadsfabrik med handvävstolar.
När Björnberg dog 1797 övertog, den genom gårdfarihandel och egen förläggarverksamhet förmögne, Erik Jonsson i Skattegården en stor del av Björnbergs gårdsinnehav och även  hans handels- och förläggarverksamhet. Erik Jonsson ägde 1799 utöver Skattegården också Andersgården, Nygården, Backagården, Sanden, Olof Markusgården, Krokfotagården samt hälften av Södergården och Rättaregården.
 
Förläggarverksamheten i Marks Härad anses ha sitt ursprung i Ingemar Larsson som levde på gården Övre Rud i Tostared i slutet av 1600- och början av 1700-talet. Dock säger Folke Millqvist i sin utredning om förläggarverksamheten i Sjuhäradsbygden, publicerad i De sju häradernas kulturhistoriska förenings årsskrift 1980, att inget i Ingemar Larssons bouppteckning antyder att han ägnade sig åt vävnadshandel. Först hos hans barnbarn finner man klara belägg för en mera omfattande förläggarverksamhet.
Tre bröder från Grebbeshult i Sätila, dotterdottersöner till Ingemar Larsson, gifte sig under andra halvan av 1700-talet i Kinna. Den äldste, Anders, i Storegården. Han bosatte sig på Herr Jonsgården. De yngre, Erik och Andreas, vid ett dubbelbröllop, med var sin syster i Stämmemad. Efter några år köpte Erik, som alltså var den som tog över efter kapten Björnberg, Skattegården i Kinna och flyttade dit. Bröderna och deras ättlingar kom att få stort inflytande över utvecklingen i Mark, och framför allt i Kinna.
 
Erik brukade själv Anders- och Nygårdarna i sambruk och tidvis också i sambruk med Krokfotagården. 
 
Erik hade två söner.  Den äldre, Anders, inlöste vid sitt giftermål 1804 Sanden och uppförde en ny huvudbyggnad där. Den yngre, Jon, övertog Anders- och Nygårdarna omkring 1810. Erik Jonsson dog 1815. Jon bodde på Andersgården och brukade den i sambruk med Nygården och en tid också med Olof Marcusgården.
 
Jon arrenderade tidvis ut halva gårdarna och var själv hälftenbrukare. 1818 eller möjligen 1819  byggdes torpet Enet som undantag. Torpet var beläget söder om byn, ungefär på Almedahl-Kinna AB:s parkering nedom bron över 41:an. Jon bosatte sig med sin familj på Enet och arrenderade från 1820 ut gårdarna till Anders Olofsson som bosatte sig på Andersgården och som där drev förläggarverksamhet.
 
Jon och hans hustru Anna hade två döttrar, Maria och Edela. Maria gifte sig 1829 med Pär Jönsson som var förläggare. De bosatte sig först på Nygården men flyttade 1830 till Andersgården när arrendatorn Anders Olofsson flyttade med sin familj och sin förläggarrörelse till Kinna Stommen, också kallad Snickargården.
Maria och Pär fick dottern Johanna 1832 men redan 1834 dog Pär. Maria hade 1838 en ny fästman, Anders Börjesson från Surteby, också han förläggare. Även Edela hade nu en fästman, Hans Olofsson från Tofta i Surteby. Detta år sålde Jon Eriksson de båda gårdarna till sina döttrar, de blev tillsammans med sina fästmän ägare till var sin halva av båda gårdarna.
 
Maria bodde kvar på Andersgården med sin nye man.  Edela och hennes man flyttade 1839  till Surteby och året därefter till Skene AndersBengtsgården.
 
Jon och Anna bodde på Enet där Jon dog 1841. Anna bodde kvar till sin död 1873.
 
Systrarnas farbror, Anders Eriksson på Sanden, stämde i januari 1840 vid Marks härads vinterting Anders Börjesson och Hans Olofsson med krav på att de ”i börd” skulle till honom avträda hälften av de båda gårdarna. Denna tvist gick ända upp till Kungl.Majt. Alla underrätter, inklusive hovrätten, dömde till Anders Erikssons fördel men Kungl. Majt. ogillade i sin dom, den 30/12 1845, hans talan med motiveringen att dels hade Anders Börjesson ej ”blivit behörigen delgiven stämningen", dels ”att den som vill i börd sig lösa försåld arvejord är, för att få kravet därom prövat, pliktig att stämma köparen om avträde av allt som blivit försålt” vilket Anders Eriksson ej gjort, han hade bara krav på halva den försålda arvejorden.
 
Anders och Maria fick tre överlevande barn, Anna-Britta född 1839, Per 1842 och Johannes 1844. Maria dog 1851, Anders och barnen bodde kvar på Andersgården. Marias äldsta dotter Johanna flyttade 1857 till Sätila när hon gifte sig med Anders Olofsson från Almered Hulugården. Sonen Per avled 1862. Dottern Anna-Britta gifte sig 1866 med Carl Otto Torell. Han var född 1836 i Rud Nedregården i Tostared där fadern var arrendator. På Rud Nedregården dog 1834 änkeprostinnan Anna Chatarina Torell, änka efter prosten Olof Torell i Surteby. Detta antyder släktskap med den i västsverige kända prästsläkten Torell. Närmare efterforskning har inte kunnat göras, kyrkoarkivet i Tostared förstördes vid en brand i Surteby prästgård 1857. Carl Otto, som senare hade egen handels- och vävnadsrörelse, flyttade till Kinna 1854 till förläggaren, och tidigare arrendatorn på Anders- och Nygårdarna, Anders Olofsson på Kinna Stommen där Carl Otto var handelsbiträde och bokhållare. 1858 flyttade han till Sanden och i samband med giftermålet flyttade han till Andersgården. Anna-Britta och Carl Otto fick sex överlevande barn, tre flickor och tre pojkar födda srån 1867 till 1881.
Anna-Brittas far, Anders Börjeson, bodde kvar på Andersgården med sonen Johannes även efter det att Anna-Britta gift sig med Carl Otto. Johannes flyttade 1875 till Fritsla och gifte sig med Ernestine Sofia Packendorff. De flyttade 1881 till Håfven Larsagården.  
  
Edela och hennes man Hans Olofsson på Skene AndersBengtsgården fick 1844 dottern Anna. Redan två år senare avled Hans Olofsson. Anna ärvde faderns delar av Anders- och Nygårdarna. Edela och Anna bodde kvar på AndersBengtsgården men när Anna 1867 gifte sig med Anders Börjesson från Haby Skåkagården (dagens Haby Gård) flyttade hon och Anders till Haby Flogen. Där dog Anna barnlös 1870. Anders flyttade tillbaka till Skåkagården till fadern, förläggaren "Storskåken", Lars Börjesson.
Edela flyttade 1872 tillbaka till Kinna, till Nygården, modern Anna bodde då fortfarande kvar på undantaget Enet. Edela bodde på Nygården till sin död,  hon  undertecknade där sitt testamente 1888 och hon avled där senare samma år. Systern Marias man, Anders Börjesson från Surteby, som fortfarande bodde på Andersgården, avled även han 1888.
Edela testamenterade sina båda gårdshalvor till systern Marias barn och barnbarn, inalles tio stycken. Genom att barnen Torell i olika omgångar under 1889 förvärvade övriga delägares andelar kom gårdarna nu att ägas till hälften av barnen Torell och till hälften av deras föräldrar.
Vid barnens köp från sina omyndiga kusiner på Håfven Larsagården företräddes kusinerna av sin förmyndare, godsägare Albert Evers på Örby Bosgården. Denne anhöll, i skrivelse den 27 september 1888, hos Häradsrätten i Mark om tillstånd att försälja de omyndiga barnens ärvda fastighetsdelar. Som skäl för försäljningen angav han att den utflyttning av husen som skulle ske skulle bli kostsam för barnen.
 
Vid laga skifte flyttades båda gårdarna ut ur byn bort till Kinnahult. Andersgården förlades till ett område som kallades Elsbo och, som ovan nämnts blev detta nu Andersgårdens vardagliga namn men officiellt kvarstod Andersgården till långt in på mitten av 1900-talet då det avlöstes av en stadsägobeteckning. Nygården förlades granne med Andersgården, något närmare Kinna. Nygården fick behålla sitt gamla namn.
 
På Andersgården byggdes nu en ny mangårdsbyggnad och nya ekonomibyggnader, enligt tidigare ägares uppgift 1885, dock troligen senare, utflyttning hade ju inte skett i september 1888. Den vid laga skifte också utflyttade gården Stomslyckans nya huvudbyggnad stod, enligt tämligen säkra uppgifter, färdig 1893. Denna byggnad är byggd i likartad stil som Andersgården men var enligt uppgift delvis plankbyggd och därmed troligen senare än Andersgårdshuset som var timrat. En byggnad flyttades med från byn och lades som en flygelbyggnad till huvudbyggnaden.
Inga hus flyttades med till, eller byggdes på, Nygården.
 
I boken Kinna I sägs om Nygården att den på 1800-talet, före laga skifte, flyttades ut ur byn och att den sedan kallades Enet och att den vid laga skifte delades och flyttades ut mot Kinnahult och att den ena halvan fick namnet Elsbo. Om Andersgården sägs att denna i likhet med Nygården delades och flyttades.
 
Att detta inte är helt rätt är uppenbart men hur var det då?
 
Vid mitten av 1890-talet gick Carl Otto Torell i borgen för ett lån från Charlotta Håkansson. Låntagaren kunde inte betala, Torell blev betalningsskyldig, gick i konkurs och fick efter en hemmansklyvning 1898 lämna sina båda gårdshalvor till Charlotta Håkansson. Hon sålde samma år gårdshalvorna till Anton Emil Carlstein som 1885 flyttat från Rångedala till Kinna i samband med sitt gifte med Amanda Streng, dotter till skomakaren Carl Fredrik Streng.
 
Här har vi förklaringen till den delning av gårdarna som omtalas i Kinnaboken men gårdarna delades alltså inte i samband med skiftet utan först c:a tio år senare. Inte heller förlades någon del av Nygården till området Elsbo, det var Andersgården som lades där.
Hur var det då med Nygårdens flytt ut ur byn redan före laga skifte och varifrån flyttades den byggnad från Kinna by som lades som en flygelbyggnad till den nyuppförda mangårdsbyggnaden på Elsbo? 
 
Bror Carlstein (se nedan) har berättat för mig att den utflyttade byggnaden är från 1700-talet och att den flyttades från Enet som, om uppgifterna i Kinnaboken stämmer, alltså var den tidigare utflyttade Nygården.
 
På Enet fanns inga byggnader på 1700-talet. Var de byggnader som fanns på Enet på 1880-talet ditflyttade från Nygården? Troligen inte, i husförhörslängden sägs att Enet var ett nybygge, byggt c:a 1819, se ovan.
 
Har Nygården således inte flyttats före laga skifte?
 
Troligen inte. Under långa perioder redovisades visserligen inte några boende på Nygården, som under dessa perioder brukades i sambruk med Andersgården, men troligen stod byggnaderna kvar. Under tiden 1829 till 1835 och 1872 till 1881 redovisas i husförhörslängderna boende samtidigt på Enet och Nygården.
 
Maria Jonsdotter och hennes man Per Jönsson flyttade till Nygården 1829 tillsammans med ett flertal drängar och pigor. Redan påföljande år flyttade de till Andersgården sedan Anders Olofsson flyttat till Stommen. Flera av tjänstefolket bodde dock kvar och en piga redovisas boende på Nygården till 1835.  Samtidigt bodde Jon och Anna på Enet. Byggnader måste därför ha funnits på båda gårdarna. Anmärkningsvärt är dock att det vid den byggnadsinventering som 1832 gjordes i Kinna by inför laga skifte inte redovisas några byggnader på Nygården. Jag har inte hittat någon förklaring till detta. Sambruket med Andersgården?
Byns oenighet och överklaganden sköt upp laga skiftet och 1869 gjordes en ny inventering och där redovisas på Nygården såväl bostads- som ekonomibyggnader. Ingenstans, vare sig i husförhörslängder eller vid inventeringarna antyds att nya hus byggts på Nygården, tvärtom anges byggnaderna inte vara i nyskick utan endast "i någorlunda gott skick". Vid Edelas flytt till Nygården 1872 bodde fortfarande hennes och Marias mor Anna kvar på Enet. Efter Annas död 1873 redovisas en piga kvarboende på Enet till 1881.
Edela bodde på Nygården till 1888.
 
Har Elsbos flygelbyggnad flyttats från Enet?
 
Troligen inte. Vid laga skifte övergick Enet till Herr Jonsgården  och där redovisas i husförhörslängden från 1891 ett flertal  hyrande varför hus måste ha funnits. Vid inventeringen 1869 inventerades inte bara gårdarna utan också byggnaderna på de torp som var tänkta att flytta. Någon inventering av  Enet finns inte i inventeringsprotokollet.
 
Kommer den från Nygården eller Andersgården?
 
Vid inventeringen 1869 är byggnadernas mått angivna i fot och med en noggrannhet på 1/4 fot. Efter omräkning från fot till cm av de mått som vid inventeringen 1869  uppgivits för Andersgårdens och Nygårdens mangårdsbyggnader ses dålig överensstämmelse mellan Elsbos flygelbyggnads mått och Andersgårdens medan överensstämmelsen är mycket god, på några centimeter när i alla mått, med Nygårdens.
 
Ovanstående redogörelse talar enligt min uppfattning för att Nygården inte flyttats ut ur byn förrän i samband med laga skifte och att den till Elsbo utflyttade byggnaden är Nygårdens mangårdsbyggnad  från 1700-talet.
 
Efter att Anton Emil och Amanda Carlstein köpt gårdshalvorna av Charlotta Håkansson byggde de på Nygårdshalvan och bosatte sig där 1901. De båda gårdshalvorna brukades som en gård. I hushållet fanns förutom sex egna barn också ett fosterbarn och under ett par år också Amandas syster Maria och deras faster Johanna.

På Nygården byggdes 1922 en undantagsbostad som kallades Nilbo och som till en början hyrdes ut. Den blev bostad åt yngste sonen Bror när han 1931 gifte sig med Maria Johansson från Berghem. Hon arbetade på kontoret på den intilliggande Marks Textilfabrik och hyrde rum på Nygården. De fick två barn, Bengt och Inger.
 
När Anton Emil dog 74 år gammal 1934 ärvde Amanda och barnen gårdshalvorna och driften togs över av Bror som med sin familj bodde kvar i undantaget. Amanda och hennes två hemmavarande döttrar bodde kvar i gårdshuset.
När Amanda, som blev 92 år, dog 1953 övergick ägandet till Bror. Tomten med undantaget Nilbo styckades av till Brors systrar Rut och Sigrid. Brors familj flyttade in i gårdshuset. Bror fortsatte med jordbruket tillsammans med sonen Bengt. Dottern Inger köpte 1976 fastrarnas hus och 1981 fick Inger och Bengt gården i gåva av sina föräldrar. Bror och Maria bodde kvar till dess att Bror dog 1986. Maria flyttade då till ett äldreboende i Kinna. Bengt fortsatte jordbruket en tid, en del mark såldes, till bl.a. Marks Kommun, och resterande marker arrenderades sedan ut. Nygården såldes 2008 till bröderna Håkansson från Basterås i Fritsla vilka fortsätter att bruka  den. Inger bor kvar i sitt hus men några andra fastboende finns för närvarande inte på gården. Bengt har flyttat till ett äldreboende i Fotskäl.
 
Efter hemmansklyvningen 1898 var  syskonen Torell ensamma ägare till de återstående gårdshalvorna som nu kallades Elsbo och som bestod av de två fastigheterna Andersgården 7:3 och Nygården 6:3.
Syskonen sålde 1900 Elsbo till sjökaptenen Edmund Fredrik Berg, född i Kvänum och gift med Gerda Torell, ett av syskonen. Carl Otto och Anna Britta flyttade till undantagsstugan, den utflyttade flygelbyggnaden. Carl Otto dog 1902, Anna Britta bodde kvar till sin död 1915.
Kapten Berg blev nu lantbrukare. Gårdens 150-åriga textila anknytning från Björnbergs tid vid mitten av 1700-talet tog en drygt 30-årig paus.
Kapten Bergs mor f.d. folkskollärarinnan Josefina, Charlotta Wilhelmina Berg flyttade 1909 från Varberg till Elsbo. Hon bodde kvar till sin död 1919.
Gerda dog barnlös 1932 och 1933 sålde Berg gården till hustruns broder Torsten Torell, den yngste i syskonskaran. Jordbruket arrenderade Torsten ut till Cecilia och Lars Larsson från Fotskäl som också arrenderade jordbruket på grannfastigheten Kinna Backa. De bodde i Elsbos flygelbyggnad. Torsten sålde delar av både Anders- och Nygården till industri och villabebyggelse. En del av Andersgården 7:3, innehållande gårdsbyggnaderna, sålde han till sin brorsdotter Marta Torell och hennes make Tage Borg som efter om- och tillbyggnad flyttade in 1936. De textila banden var återknutna. Fastighet fick nu beteckningen Andersgården 7:6 vilket efter ett tillköp från Horndal 1949 ändrades till 7:8.
 
Marta, född 1909 i Borås, var dotter till Karl David Torell född 1879, näst yngst i syskonskaran. Han gifte sig med Berta Linnea Johansson från Borås, dotter till ditflyttade snickaren Klas Johansson från Kinna och hans hustru Märta Kristina Svensdotter. I samband med giftermålet flyttade Karl David, som var handelsresande, till Borås 1908. Berta bodde i slutet av sin levnad några år i flygelbyggnaden på Elsbo.
Marta hade en tid antikhandel i flygelbyggnaden. Hon var aktiv i föreningslivet, bland annat i Röda Korset, och i kommunalpolitiken, representerande Högerpartiet, med plats i olika styrelser, bland annat  var hon ordförande i skolstyrelsen.
 
Tage, född 1906,  var yngste son till Alfred Johansson Borg som startade A J Borgs Väveri AB sedan han köpt Harpebols Väveri efter Samuel Svenssons konkurs. Alfreds tre söner ingick från slutet på 20-talet i ledningen. Alfred avgick 1940 som VD och efterträddes av äldste sonen Carl Gustav och  Tage blev disponent. Tage var aktiv i Norra Marks Skyttegille och tävlade framgångsrikt. Även Carl Gustav och mellanbrodern Bror Erik var aktiva tävlingsskyttar och Borgs Väveri var stor sponsor till Skyttegillet. 
Väveriet såldes 1968 till Per-Olof Almqvist och uppgick i hans företag Pelle Vävare, numera Marks Pelle Vävare AB.
 
Det var vid Marta och Tages övertagande som mangårdsbyggnaden fick sitt nuvarande utseende. En omfattande renovering gjordes såväl ut- som invändigt. Exteriören blev mera herrgårdsliknande och interiören exklusiv i sin utformning och med stora öppna sällskapsytor och materialval och hantverk av högsta klass. Utrustningen var exklusiv  med centralvärme, flera toaletter och badrum, AGAspis och till och med diskmaskin. En lindallé planterades och en stor parkliknande trädgård anlades liksom en omfattande köksträdgård och en fruktträdgård med ett sextiotal frukträd i ett synnerligen rikligt sortiment.
Gårdens jordbruksmark var under makarna Borgs tid utarrenderad till familjen Carlstein.
 
 

 
Elsbo vid mitten av 1930-talet, mangårdsbyggnaden är ombyggd och allén planterad men ladugården ännu inte avkortad.
 
 

 
 
Elsbo vintern 2010
 
Efter att gården i nästan 200 år varit i samma släkts ägo, och under nästan hela tiden haft band till  textil verksamhet, sålde makarna Borg gården 1976. Köpare var Birgitta och Leif-Åke Åkesson, båda med ursprung i textilindustrin, Birgitta i företagen Juno Konfektion och Klädescentralen i Borås och Leif-Åke i Fritsla Trikåstickeri. Genom Birgitta, som bl.a. har designutbildning vid Textilinstitutet och vävutbildning vid Vävskolan i Borås, bibehölls gårdens textila anknytning. Hon hade en tid vävstuga i flygelbyggnaden och arbetade som textilformgivare först på Fritsla Väveri och sedan i över 20 år på Almedahl-Kinna AB, f.d. Häggådalens Mekaniska Linneväveri. Leif-Åkes bidrag till den textila anknytningen har varit mera blygsamt men i sitt arbete som kirurg på Skene Lasarett har han haft rikliga tillfällen till användning av nål och tråd.
Under familjen Åkessons tid har fr.a. den utflyttade flygelbyggnaden renoverats. Den gamla 1700-talsbyggnaden har anpassats efter nutida krav samtidigt som mycket av ålderdomlig charm kunnat bevaras. Byggnaden har under större delen av innehavstiden varit uthyrd som privatbostad. Jordbruk har bedrivits i form av häst- och fåravel i mindre skala. Jordinnehavet har utökats, 1999 återköptes en del av den Andersgårdsmark som förlorades vid hemmansklyvningen 100 år tidigare. Samtidigt köptes också en del angränsande mark som tidigare tillhört Ännagården. Ännagårdens marker flyttades ut ur Kinna by samtidigt som Andersgårdens och lades öster om Andersgården. Fårhus och maskinhall har byggts och ett modernt stall har inretts i förrådsflygeln som är en del av den ursprungliga, på 30-talet avkortade, ladugården.

 


 Elsbo 2014
 
 

 
Nygården 2015

 
Efter ett nästan 40-årigt innehav är det nu dags för familjen Åkesson att lämna över gården till nya förvaltare. I november träder de nya ägarna Dorte Thomsen och Olof Sämgård till och genom deras företag Textile Tube AB säkras gårdens fortsatta band till textilindustrin.
 
 
 
 
Kinna 2015-08-04
Leif-Åke Åkesson
 
 
 
 
Källor
Riksarkivet
  Husförhörslängder
  Församlingsböcker
  In- och utflyttningslängder
  Död- och begravningsböcker
  Jordeböcker
  Lagfartsböcker
  Fastighetsböcker
Lantmäteriet
  Historiska kartor
Böcker
  Sveriges privata företagare Västgötadelen 1941
  Svenska industrier Västergötland Göteborgs- och Bohuslän 1945
  Kinna I-II Anteckningar från svunnen tid och nutid 1958 o. 1965
  Gamla Kinnabilder I-III Halvdan Arvidsson 1975-1979
  Decentraliserad textilindustri Lena Andersson 1979/80
  Från Borås och de sju häraderna 1980
  Fässingen 1999
  Förläggargårdar - ett kulturarv från en textil storhetstid  Eva Schiller o Maria Zeilon 2010
Personlig information
  Bror Carlstein
  Inger Carlstein
  Bengt Carlstein
  Carin Berggren (dotter till Marta och Tage Borg)
  Alice Samuelsson (dotter till Cecilia och Lars Larsson)
Övrigt
  Elsbos gårdsarkiv