KINNA - från bondby till Tygrike

Kinna by har anor från stenåldern. En stenåldersgrav, en hällkista på kyrkogården strax norr om kyrkan, vittnar om detta. På 1400-talet bestod byn av 16 gårdar belägna på sluttningen från byns högsta punkt, där kyrkan låg, ned mot Häggån. Så såg den lilla jordbruksbyn ut i flera hundra år, fram till mitten av 1800-talet.
De stora jordägarna var fram till 1700-talet kronan, adeln och kyrkan. Genom ett flertal reduktioner under 1500- och 1600-talet återtog kronan tidigare utdelad jord. Samtidigt skedde dock nya utdelningar till uppskattade ämbetsmän och krigsherrar. Gustav Vasas reduktion riktade sig huvudsakligen mot kyrkan, nästan all kyrkojord drogs in till kronan. Övriga reduktioner riktade sig huvudsakligen mot adeln.
Skattebönder kallades de bönder som själva ägde sin jord och som för denna betalde grundskatt till staten.
Kronobönder kallades de som brukade kronans jord och frälsebönder var de som brukade adelns eller kyrkans jord. 
Krono- och frälsebönder arrenderade sin mark av kronan respektive adeln/kyrkan, i regel i sexårsintervall. En del av dessa fick ärftlig besittningsrätt till den jord de brukade, de kallades åbor, en beteckning som dock ibland också användes för den som brukade annans jord utan besittningsrätt, även självägande bönders jord.
Efter Karl XI:s reduktion fick kronobönderna ökade möjligheter att köpa loss sina gårdar, gårdarna skatteköptes. Även en del  frälsegårdar kunde skatteköpas.

Jordbruket var magert, mest betesmark. Bisysslor som smide, träslöjd och vävning var vanliga. Överskottet kunde användas som bytesvaror eller säljas genom kringresande gårdfarihandlare.

I början av 1700-talet började en del som skrapat ihop ett litet kapital att köpa upp garn av ull och lin. Detta lämnades ut för vävning i gårdar och torp. Detta var början till den förläggarverksamhet som på ett drygt århundrade helt skulle förändra Sjuhäradsbyggden. Förläggaren sålde, ofta med hjälp av de kringresande gårdfarihandlarna, knallarna, den färdiga väven med god förtjänst.Mera garn kunde köpas, väverskan fick nytt garn och en slant för sitt arbetet, kontanter gjorde sitt verkliga intåg ute i stugorna.

I början av 1800-talet ökade bomullsproduktionen kraftigt, fr.a. i sydstaterna i USA. Bomullspriserna sjönk till i nivå med de inhemska råvarorna. Efterfrågan på bomullsväv ökade. Genom import av bomullsgarn fick förläggarna i det närmaste obegränsad råvarutillgång, väverskorna i gårdar och torp fanns på plats liksom knallarnas försäljningsorganisation. Många förläggare blev snabbt oerhört förmögna. Nya stora vackra hus byggdes och den tidigare bisysslan blev på många gårdar huvudsyssla. Byn började nu att förändras men gårdarna låg på 1850-talet fortfarande kvar på sina ursprungliga platser.

Ur förläggarverksamheten uppstod under 1880-talet ett flertal textilfabriker i anslutning till byn. Industrialiseringen krävde mark för bostads och affärsbyggnad och en del gårdar försvann. Den stora förändringen kom runt 1890 då laga skifte genomfördes i Kinna. Laga skifte var en omfattande jordbruksreform som under1800-talet genomfördes i vår land. De många små åkerlapparna slogs ihop till större enheter och många gårdar flyttades ut och fick nya marker utanför byn. Textilindustrins kraftiga expansion under första delen av 1900-talet omformade samhället, succesivt försvann gårdarna från byn och idag finns byggnader kvar endast från tre av de sexton gårdarna.

I kategorin Gamla Kinnagårdar beskrivs några av de gamla gårdarnas historia från så långt tillbaka som det gått att finna säker information om dem fram till vår nutid.