I tre sekel, under 16-, 17- och 1800-talen, hade de båda gårdarna gemensam ägare och från slutet av 1700-talet oftast också gemensam brukare. Gårdarna beskrivs därför tillsammans.
De låg tätt samman söder om kyrkan längs med Hansagårds lid, en av de tre byvägarna, den som ledde till Örby. Andersgården låg där Hemköp idag ligger och Nygården på Hemköps parkering. Båda gårdarna kan, via jordeböcker och mantalslängder, följas till första halvan av 1600-talet.
På den tiden kallades Andersgården för Larsgården och hette så till i början av 1700-talet då den började att benämnas AndersLarsgården för att 50 år senare endast kallas för Andersgården. Efter utflyttningen vid laga skifte, i slutet av 1880-talet, kallades den för Elsbo, vilket var namnet på det område dit gården flyttades, men i officiella sammanhang dröjde sig namnet Andersgården kvar i ytterligare ett drygt halvsekel.
Nygården, som alltså trots namnet på intet sätt är ny, har genom århundradena, och även efter utflyttningen vid laga skifte, fått behålla sitt namn.
Elsbo 1895
Nygården 1917
Båda gårdarna var på 1/8-dels mantal frälse och de hade alltså adliga ägare som arrenderade ut gårdarna till en bonde, oftast på sexårskontrakt. Ibland förnyades kontrakten flera gånger, ibland blev det täta brukarbyten. Under några år i början av 1700-talet, i samband med Karl XII:s krig, var Nygården obesutten, den hade ingen brukare.
Ägare till de båda gårdarna, liksom till flera andra Kinnagårdar, var på 1600-talet Märta Kurck, dotter till riksrådet och ståthållaren i Finland Jöns Knutsson Kurck och hans hustru Sofia de la Gardie.
Näste ägare var greve Gustaf Cronhielm som utöver greve också var landshövding i Västmanland, kansler för både Lunds och Uppsala Universitet, lärare till Karl XII och som av denne senare utnämndes till Kungligt råd. Han innehade flera egendomar i Mark, utöver sitt omfattande gårdsinnehav i Kinna var han friherre till Segloreberg, ägare till Hyltenäs i Örby och till Krantsho i Istorps socken.
Vid mitten av 1700-talet köpte adelsmannen och kaptenen vid Älvsborgs regemente Carl Fredrik Björnberg upp ett flertal gårdar i Mark, bl.a. Anders- och Nygårdarna. Björnberg var handelsman trots förbudet för ämbetsmän att bedriva handel. Han var också vävnadsförläggare och utverkade tillstånd att starta en vävnadsfabrik med handvävstolar.
När Björnberg dog 1797 övertog, den genom gårdfarihandel och egen förläggarverksamhet förmögne, Erik Jonsson i Skattegården en stor del av Björnbergs gårdsinnehav och även hans handels- och förläggarverksamhet. Erik Jonsson ägde 1799 utöver Skattegården också Andersgården, Nygården, Backagården, Sanden, Olof Markusgården, Krokfotagården samt hälften av Södergården och Rättaregården.
Förläggarverksamheten i Marks Härad anses ha sitt ursprung i Ingemar Larsson som levde på gården Övre Rud i Tostared i slutet av 1600- och början av 1700-talet. Dock säger Folke Millqvist i sin utredning om förläggarverksamheten i Sjuhäradsbygden, publicerad i De sju häradernas kulturhistoriska förenings årsskrift 1980, att inget i Ingemar Larssons bouppteckning antyder att han ägnade sig åt vävnadshandel. Först hos hans barnbarn finner man klara belägg för en mera omfattande förläggarverksamhet.
Tre bröder från Grebbeshult i Sätila, dotterdottersöner till Ingemar Larsson, gifte sig under andra halvan av 1700-talet i Kinna. Den äldste, Anders, i Storegården. Han bosatte sig på Herr Jonsgården. De yngre, Erik och Andreas, vid ett dubbelbröllop, med var sin syster i Stämmemad. Efter några år köpte Erik, som alltså var den som tog över efter kapten Björnberg, Skattegården i Kinna och flyttade dit. Bröderna och deras ättlingar kom att få stort inflytande över utvecklingen i Mark, och framför allt i Kinna.
Erik brukade själv Anders- och Nygårdarna i sambruk och tidvis också i sambruk med Krokfotagården.
Erik hade två söner. Den äldre, Anders, inlöste vid sitt giftermål 1804 Sanden och uppförde en ny huvudbyggnad där. Den yngre, Jon, övertog Anders- och Nygårdarna omkring 1810. Erik Jonsson dog 1815. Jon bodde på Andersgården och brukade den i sambruk med Nygården och en tid också med Olof Marcusgården.
Jon arrenderade tidvis ut halva gårdarna och var själv hälftenbrukare. 1818 eller möjligen 1819 byggdes torpet Enet som undantag. Torpet var beläget söder om byn, ungefär på Almedahl-Kinna AB:s parkering nedom bron över 41:an. Jon bosatte sig med sin familj på Enet och arrenderade från 1820 ut gårdarna till Anders Olofsson som bosatte sig på Andersgården och som där drev förläggarverksamhet.
Jon och hans hustru Anna hade två döttrar, Maria och Edela. Maria gifte sig 1829 med Pär Jönsson som var förläggare. De bosatte sig först på Nygården men flyttade 1830 till Andersgården när arrendatorn Anders Olofsson flyttade med sin familj och sin förläggarrörelse till Kinna Stommen, också kallad Snickargården.
Maria och Pär fick dottern Johanna 1832 men redan 1834 dog Pär. Maria hade 1838 en ny fästman, Anders Börjesson från Surteby, också han förläggare. Även Edela hade nu en fästman, Hans Olofsson från Tofta i Surteby. Detta år sålde Jon Eriksson de båda gårdarna till sina döttrar, de blev tillsammans med sina fästmän ägare till var sin halva av båda gårdarna.
Maria bodde kvar på Andersgården med sin nye man. Edela och hennes man flyttade 1839 till Surteby och året därefter till Skene AndersBengtsgården.
Jon och Anna bodde på Enet där Jon dog 1841. Anna bodde kvar till sin död 1873.
Systrarnas farbror, Anders Eriksson på Sanden, stämde i januari 1840 vid Marks härads vinterting Anders Börjesson och Hans Olofsson med krav på att de ”i börd” skulle till honom avträda hälften av de båda gårdarna. Denna tvist gick ända upp till Kungl.Majt. Alla underrätter, inklusive hovrätten, dömde till Anders Erikssons fördel men Kungl. Majt. ogillade i sin dom, den 30/12 1845, hans talan med motiveringen att dels hade Anders Börjesson ej ”blivit behörigen delgiven stämningen", dels ”att den som vill i börd sig lösa försåld arvejord är, för att få kravet därom prövat, pliktig att stämma köparen om avträde av allt som blivit försålt” vilket Anders Eriksson ej gjort, han hade bara krav på halva den försålda arvejorden.
Anders och Maria fick tre överlevande barn, Anna-Britta född 1839, Per 1842 och Johannes 1844. Maria dog 1851, Anders och barnen bodde kvar på Andersgården. Marias äldsta dotter Johanna flyttade 1857 till Sätila när hon gifte sig med Anders Olofsson från Almered Hulugården. Sonen Per avled 1862. Dottern Anna-Britta gifte sig 1866 med Carl Otto Torell. Han var född 1836 i Rud Nedregården i Tostared där fadern var arrendator. På Rud Nedregården dog 1834 änkeprostinnan Anna Chatarina Torell, änka efter prosten Olof Torell i Surteby. Detta antyder släktskap med den i västsverige kända prästsläkten Torell. Närmare efterforskning har inte kunnat göras, kyrkoarkivet i Tostared förstördes vid en brand i Surteby prästgård 1857. Carl Otto, som senare hade egen handels- och vävnadsrörelse, flyttade till Kinna 1854 till förläggaren, och tidigare arrendatorn på Anders- och Nygårdarna, Anders Olofsson på Kinna Stommen där Carl Otto var handelsbiträde och bokhållare. 1858 flyttade han till Sanden och i samband med giftermålet flyttade han till Andersgården. Anna-Britta och Carl Otto fick sex överlevande barn, tre flickor och tre pojkar födda från 1867 till 1881. Anna-Brittas far, Anders Börjeson, bodde kvar på Andersgården med sonen Johannes även efter det att Anna-Britta gift sig med Carl Otto. Johannes flyttade 1875 till Fritsla och gifte sig med Ernestine Sofia Packendorff. De flyttade 1881 till Håfven Larsagården.
Edela och hennes man Hans Olofsson på Skene AndersBengtsgården fick 1844 dottern Anna. Redan två år senare avled Hans Olofsson. Anna ärvde faderns delar av Anders- och Nygårdarna. Edela och Anna bodde kvar på AndersBengtsgården men när Anna 1867 gifte sig med Anders Börjesson från Haby Skåkagården (dagens Haby Gård) flyttade hon och Anders till Haby Flogen. Där dog Anna barnlös 1870. Anders flyttade tillbaka till Skåkagården till fadern, förläggaren "Storskåken", Lars Börjesson.
Edela flyttade 1872 tillbaka till Kinna, till Nygården, modern Anna bodde då fortfarande kvar på undantaget Enet. Edela bodde på Nygården till sin död, hon undertecknade där sitt testamente 1888 och hon avled där senare samma år. Systern Marias man, Anders Börjesson från Surteby, som fortfarande bodde på Andersgården, avled även han 1888.
Edela testamenterade sina båda gårdshalvor till systern Marias barn och barnbarn, inalles tio stycken. Genom att barnen Torell under 1889 förvärvade övriga delägares
andelar kom gårdarna nu att ägas till hälften av barnen Torell och till hälften av deras föräldrar.
Vid barnens köp från sina omyndiga kusiner på Håfven Larsagården företräddes kusinerna av sin förmyndare, godsägare Albert Evers på Örby Bosgården. Denne anhöll, i skrivelse från den 27 september 1888, hos Häradsrätten i Mark om tillstånd att försälja de omyndiga barnens ärvda fastighetsdelar. Som skäl till försäljningen angav han att den utflyttning av husen som skulle ske skulle bli kostsam för barnen.
Vid laga skifte flyttades båda gårdarna ut ur byn bort till Kinnahult. Andersgården förlades till ett område som kallades Elsbo och, som ovan nämnts blev detta nu Andersgårdens vardagliga namn men officiellt kvarstod Andersgården till långt in på mitten 1900-talet då det avlöstes av
en stadsägobeteckning. Nygården förlades granne med Andersgården, något närmare Kinna. Nygården fick behålla sitt gamla namn.
På Andersgården byggdes nu en ny mangårdsbyggnad och nya ekonomibyggnader, enligt tidigare ägares uppgift 1885, dock troligen senare, utflyttning hade ju inte skett i september 1888. Den vid laga skifte också utflyttade gården Stomslyckans nya huvudbyggnad stod, enligt tämligen säkra uppgifter, färdig 1893. Denna byggand är byggd i likartad stil som Andersgården men var enligt uppgift delvis plankbyggd och därmed troligen senare än Andersgårdshuset som var timrat. En byggnad flyttades med från byn och lades som en flygelbyggnad till huvudbyggnaden.
Inga hus flyttades med till Nygården.
I boken Kinna I sägs om Nygården att den på 1800-talet, före laga skifte, flyttades ut ur byn och att den sedan kallades Enet och att den vid laga skifte delades och flyttades ut mot Kinnahult och att den ena halvan fick namnet Elsbo. Om Andersgården sägs att denna i likhet med Nygården delades och flyttades.
Att detta inte är helt rätt är uppenbart men hur var det då?
Vid mitten av 1890-talet gick Carl Otto Torell i borgen för ett lån från Charlotta Håkansson. Låntagaren kunde inte betala, Torell blev betalningsskyldig, gick i konkurs och fick efter en hemmansklyvning 1898 lämna sina båda gårdshalvor till Charlotta Håkansson. Hon sålde samma år gårdshalvorna till Anton Emil Carlstein som 1885 flyttat från Rångedala till Kinna i samband med sitt gifte med Amanda Streng, dotter till skomakaren Carl Fredrik Streng.
Här har vi förklaringen till den delning av gårdarna som omtalas i Kinnaboken men gårdarna delades alltså inte i samband med skiftet utan först c:a tio år senare. Inte heller förlades någon del av Nygården till området Elsbo, det var Andersgården som lades där.
Hur var det då med Nygårdens flytt ut ur byn redan före laga skifte och varifrån flyttades den byggnad från Kinna by som lades som en flygelbyggnad till den nyuppförda mangårdsbyggnaden på Elsbo?
Bror Carlstein (se nedan) har berättat för mig att den utflyttade byggnaden är från 1700-talet och att den flyttades från Enet som, om uppgifterna i Kinnaboken stämmer, alltså var den tidigare utflyttade Nygården.
På Enet fanns inga byggnader på 1700-talet. Var de byggnader som fanns på Enet på 1880-talet ditflyttade från Nygården? Troligen inte, i husförhörslängden sägs att Enet var ett
nybygge, byggt c:a 1819, se ovan.
Har Nygården således inte flyttats före laga skifte?
Troligen inte. Under långa perioder redovisades visserligen inte några boende på Nygården, som under dessa perioder brukades i sambruk med Andersgården, men troligen stod
byggnaderna kvar. Under tiden 1829 till 1835 och 1872 till 1881 redovisas i husförhörslängderna boende samtidigt på Enet och Nygården.
Maria Jonsdotter och hennes man Per Jönsson flyttade till Nygården 1829 tillsammans med ett flertal drängar och pigor. Redan påföljande år flyttade de till Andersgården sedan Anders Olofsson flyttat till Stommen. Flera av tjänstefolket bodde dock kvar och en piga redovisas boende på Nygården till 1835. Samtidigt bodde Jon och Anna på Enet. Byggnader måste därför ha funnits på båda gårdarna. Anmärkningsvärt är dock att det vid den byggnadsinventering som 1832 gjordes i Kinna by inför laga skifte inte finns någon redovisning av Nygården. Dock finns inte heller någon redovisning av Sanden och Stomslyckan. Jag har inte hittat någon förklaring till detta. För att de inte skulle flyttas ut?
Byns oenighet och överklaganden sköt upp laga skiftet och 1869 gjordes en ny inventering och där redovisas på alla tre gårdarna såväl bostads- som ekonomibyggnader. Ingenstans, vare sig i husförhörslängder eller vid inventeringarna antyds att nya hus byggts på Nygården, tvärtom anges byggnaderna inte vara i nyskick utan endast "i någorlunda gott skick". Vid Edelas flytt till Nygården 1872 bodde fortfarande hennes och Marias mor Anna kvar på Enet. Efter Annas död 1873 redovisas en piga kvarboende på Enet till 1881.
Edela bodde på Nygården till 1888.
Har Elsbos flygelbyggnad flyttats från Enet?
Troligen inte. Vid laga skifte övergick Enet till Herr Jonsgården och där redovisas i husförhörslängden från 1891 ett flertal hyrande varför hus måste ha funnits. Vid inventeringen 1869 inventerades inte bara gårdarna utan också byggnaderna på de torp som var tänkta att flytta. Någon inventering av Enet finns inte i inventeringsprotokollet.
Kommer flygelbyggnaden från Nygården eller Andersgården?
Vid inventeringen 1869 är byggnadernas mått angivna i fot och med en noggrannhet på 1/4 fot. Efter omräkning från fot till cm av de mått som vid inventeringen 1869 uppgivits för Andersgårdens och Nygårdens mangårdsbyggnader ses dålig överensstämmelse mellan Elsbos flygelbyggnads mått och Andersgårdens huvudbyggnads, medan överensstämmelsen är mycket god, på några centimeter när i alla mått, med Nygårdens.
Ovanstående redogörelse talar enligt min uppfattning för att Nygården inte flyttats ut ur byn förrän i samband med laga skifte och att den, till Elsbo utflyttade byggnaden, är Nygårdens mangårdsbyggnad från 1700-talet.
Efter att Anton Emil och Amanda Carlstein köpt gårdshalvorna av Charlotta Håkansson
byggde de på Nygårdshalvan och bosatte sig där 1901. De båda gårdshalvorna brukades som en gård. I hushållet fanns förutom sex egna barn också ett fosterbarn och under ett par år också Amandas syster Maria och deras faster Johanna.
På Nygården byggdes 1922 en undantagsbostad som kallades Nilbo och som till en början hyrdes ut. Den blev bostad åt yngste sonen Bror när han 1931 gifte sig med Maria Johansson från Berghem. Hon arbetade på kontoret på den intilliggande Marks Textilfabrik och hyrde rum på Nygården. De fick två barn, Bengt och Inger.
När Anton Emil dog 74 år gammal 1934 ärvde Amanda och barnen gårdshalvorna och driften togs över av Bror som med sin familj bodde kvar i undantaget. Amanda och hennes två hemmavarande döttrar bodde kvar i gårdshuset.
När Amanda, som blev 92 år, dog 1953 övergick ägandet till Bror. Tomten med undantaget Nilbo styckades av till Brors systrar Rut och Sigrid. Brors familj flyttade in i gårdshuset. Bror fortsatte med jordbruket tillsammans med sonen Bengt. Dottern Inger köpte 1976 fastrarnas hus och 1981 fick Inger och Bengt gården i gåva av sina föräldrar. Bror och Maria bodde kvar till dess att Bror dog 1986. Maria flyttade då till ett äldreboende i Kinna. Bengt fortsatte jordbruket en tid, en del mark såldes, till bl.a. Marks Kommun, och resterande marker arrenderade sedan ut. Nygården såldes 2008 till bröderna Håkansson från Basterås i Fritsla vilka fortsätter att bruka den. Inger bor kvar i sitt hus men några andra fastboende finns för närvarande inte på gården. Bengt har flyttat till ett äldreboende i Fotskäl.
Efter hemmansklyvningen 1898 var syskonen Torell ensamma ägare till de återstående gårdshalvorna som nu kallades Elsbo och som bestod av de två fastigheterna Andersgården 7:3 och Nygården 6:3.
Syskonen sålde 1900 Elsbo till sjökaptenen Edmund Fredrik Berg, född i Kvänum och gift med Gerda Torell, ett av syskonen. Carl Otto och Anna Britta flyttade till undantagsstugan, flygelbyggnaden. Carl Otto dog 1902, Anna Britta bodde kvar till sin död 1915.
Kapten Berg blev nu lantbrukare. Gårdens 150-åriga textila anknytning från Björnbergs tid vid mitten av 1700-talet tog en drygt 30-årig paus.
Kapten Bergs mor f.d. folkskollärarinnan Josefina, Charlotta Wilhelmina Berg flyttade 1909 från Varberg till Elsbo. Hon bodde kvar till sin död 1919.
Gerda dog barnlös 1932 och 1933 sålde Berg gården till hustruns broder Torsten Torell, den yngste i syskonskaran. Jordbruket arrenderade Torsten ut till Cecilia och Lars Larsson från Fotskäl som också arrenderade jordbruket på grannfastigheten Kinna Backa. De bodde i Elsbos flygelbyggnad. Torsten sålde delar av både Anders- och Nygården till industri och villabebyggelse. En del av Andersgården 7:3, innehållande gårdsbyggnaderna, sålde Torsten till sin brorsdotter Marta Torell och hennes make Tage Borg som efter om- och tillbyggnad flyttade in 1936. De textila banden var återknutna. Fastighet fick nu beteckningen Andersgården 7:6 vilket efter ett tillköp från Horndal 1949 ändrades till 7:8.
Marta, född 1909 i Borås, var dotter till Karl David Torell född 1879, näst yngst i syskonskaran. Han gifte sig med Berta Linnea Johansson från Borås, dotter till ditflyttade snickaren Klas Johansson från Kinna och hans hustru Märta Kristina Svensdotter. I samband med giftermålet flyttade Karl David, som var handelsresande, till Borås 1908. Berta bodde i slutet av sin levnad några år i flygelbyggnaden på Elsbo.
Marta hade en tid antikhandel i flygelbyggnaden. Hon var aktiv i föreningslivet, bland annat i
Röda Korset, och i kommunalpolitiken, representerande Högerpartiet, med plats i olika styrelser, bland annat var hon ordförande i skolstyrelsen.
Tage, född 1906, var yngste son till Alfred Johansson Borg som startade A J Borgs Väveri AB sedan han köpt Harpebols Väveri efter Samuel Svenssons konkurs. Alfreds tre söner ingick från slutet på 20-talet i ledningen. Alfred avgick 1940 som VD och efterträddes av äldste sonen Carl Gustav och Tage blev disponent. Tage var aktiv i Norra Marks Skyttegille och tävlade framgångsrikt. Även Carl Gustav och mellanbrodern Bror Erik var aktiva tävlingsskyttar och Borgs Väveri var stor sponsor till Skyttegillet. Väveriet såldes 1968 till Per-Olof Almqvist och uppgick i hans företag Pelle Vävare, numera Marks Pelle Vävare AB.
Det var vid Marta och Tages övertagande som mangårdsbyggnaden fick sitt nuvarande utseende. En omfattande renovering gjordes såväl ut- som invändigt. Exteriören blev mera herrgårdsliknande och interiören exklusiv i sin utformning och med stora öppna sällskapsytor och materialval och hantverk av högsta klass. Utrustningen var exklusiv med centralvärme, flera toaletter och badrum, AGAspis och till och med diskmaskin. En lindallé planterades och en stor parkliknande trädgård anlades liksom en omfattande köksträdgård och en fruktträdgård med ett sextiotal fruktträd i ett synnerligen rikligt sortiment.
Gårdens jordbruksmark var under makarna Borgs tid utarrenderad till familjen Carlstein.
Elsbo vid mitten av 1930-talet, mangårdsbyggnaden är ombyggd och allén planterad men ladugården ännu inte avkortad.
Elsbo vintern 2010
Efter att gården i nästan 200 år varit i samma släkts ägo, och under nästan hela tiden haft band till textil verksamhet, sålde makarna Borg gården 1976. Köpare var Birgitta och Leif-Åke Åkesson, båda med ursprung i textilindustrin, Birgitta i företagen Juno Konfektion och Klädescentralen i Borås och Leif-Åke i Fritsla Trikåstickeri. Genom Birgitta, som bl.a. har designutbildning vid Textilinstitutet och vävutbildning vid Vävskolan i Borås, bibehölls gårdens textila anknytning. Hon hade en tid vävstuga i flygelbyggnaden och arbetade som textilformgivare först på Fritsla Väveri och sedan i över 20 år på Almedahl-Kinna AB, f.d. Häggådalens Mekaniska Linneväveri. Leif-Åkes bidrag till den textila anknytningen har varit mera blygsamt men i sitt arbete som kirurg på Skene Lasarett har han haft rikliga tillfällen till användning av nål och tråd.
Under familjen Åkessons tid har fr.a. den utflyttade flygelbyggnaden renoverats. Den gamla 1700-talsbyggnaden har anpassats efter nutida krav samtidigt som mycket av ålderdomlig charm kunnat bevaras. Byggnaden har under större delen av innehavstiden varit uthyrd som privatbostad. Jordbruk har bedrivits i form av häst- och fåravel i mindre skala. Jordinnehavet har utökats, 1999 återköptes en del av den Andersgårdsmark som förlorades vid hemmansklyvningen 100 år tidigare. Samtidigt köptes också en del angränsande mark som tidigare tillhört Ännagården. Ännagårdens marker flyttades ut ur Kinna by samtidigt som Andersgårdens och lades öster om Andersgården. Fårhus och maskinhall har byggts och ett
modernt stall har inretts i förrådsflygeln som är en del av den ursprungliga, på 30-talet
avkortade, ladugården.
Elsbo 2014
Nygården 2015
Efter ett nästan 40-årigt innehav är det nu dags för familjen Åkesson att lämna över gården till nya förvaltare. I november träder de nya ägarna Dorte Thomsen och Olof Sämgård till och genom deras företag Textile Tube AB säkras gårdens fortsatta band till textilindustrin.
Kinna 2015-08-04
Leif-Åke Åkesson
Källor
Riksarkivet
Husförhörslängder
Församlingsböcker
In- och utflyttningslängder
Död- och begravningsböcker
Jordeböcker
Lagfartsböcker
Fastighetsböcker
Lantmäteriet
Historiska kartor
Böcker
Sveriges privata företagare Västgötadelen 1941
Svenska industrier Västergötland Göteborgs- och Bohuslän 1945
Kinna I-II Anteckningar från svunnen tid och nutid 1958 o. 1965
Gamla Kinnabilder I-III Halvdan Arvidsson 1975-1979
Decentraliserad textilindustri Lena Andersson 1979/80
Från Borås och de sju häraderna 1980
Fässingen 1999
Förläggargårdar - ett kulturarv från en textil storhetstid Eva Schiller o Maria Zeilon 2010
Personlig information
Bror Carlstein
Inger Carlstein
Bengt Carlstein
Carin Berggren (dotter till Marta och Tage Borg)
Alice Samuelsson (dotter till Cecilia och Lars Larsson)
Övrigt
Elsbos gårdsarkiv
I böcker och artiklar om gamla Kinna förekommer varierande uppgifter om dessa gårdar. Ibland osäkra uppgifter, ibland olika på olika ställen och ibland helt felaktiga. Eftersom uppgifterna tagits med har de ju ansetts ha viss historisk betydelse och bör därför naturligtvis vara sanna eller i de fall då de är osäkra bör detta anges.
Jag har därför gjort en kritisk granskning av tidigare uppgifter om gårdarnas inbördes förhållande, benämningar och ägarförhållande med avstämning mot uppgifter i husförhörslängder och mantalslängder.
Kinna Klockaregården
Sven Andersson köpte Klockaregården troligen 1862, fastebrev utfärdat 9/2 1863 och dottern Anna flyttade dit 1/12 1862 när hon och maken Johannes Sprakarn flyttade från Rydal. Det finns uppgift om att det som senare kallades Sätra och därefterLefflerska villan ursprungligen byggdes av Sprakarn men detta kan nog ifrågasättas, flera gamla uppgifter har vid källgranskning visat sig vara felaktiga. T.ex. uppges i Kinnabilder att Sprakarn byggde huset när han gifte sig med Anna omkring 1880. De gifte sig 6/10 1859 och Anna bosatte sig då hos Sprakarn som redan bodde i Rydal sedan 1854 då han flyttade från sin anställning hos Pehr på Gärdet (Pehr Andersson i Aratorp Björsgården i Fritsla, broder till Johannes blivande svärfar Sven Andersson på Kinna Sanden) och anställdes på Sven Eriksons nybyggda spinneri, enligt olika uppgifter, som bokhållare eventuellt disponent.
När de flyttade in på Klockaregården betecknades Sprakarn som hyrande och han ägde inte Klockaregården förrän efter Sven Anderssons död, han köpte av arvingarna med köpebrev 27/11 1877 men först efter arvsskiftet utfärdades lagfart 3/7 1889. Han kan naturligtvis ha byggt på svärfaderns gård, tidpunkten stämmer, huset anges vid den andra inventeringen inför laga skifte 1869 som nybyggt och är alltså byggt vid mitten av 1860-talet. Med tanke på att Sven byggde hus åt i varje fall den ena, troligen åt båda, de andra döttrarna som stannade kvar i Kinna och med hänsyn till de ekonomiska möjligheterna förefaller det inte otroligt att det var Sven, och inte Johannes, som byggde nytt på Klockaregården.
Anna dog 1873 men Johannes och barnen bodde kvar till 1885 då han och några av barnen flyttade till Johannes fädernegård Sprakared Mellangården i Örby. Klockaregården såldes nu till Johan Algot Håkansson (anlade Kinnaströms väveri och var dotterson till Sven Eriksson på Rydboholm och far till tonsättaren Knut Håkansson) och hans maka Agda. Johan Algot dog redan 1889 och 1896 såldes Klockaregården till Johannes Eriksson (Sven Eriksons son) på Rydboholm när Agda och Knut flyttade till Stockholm.
Efter Johannes Eriksons död såldes Klockaregården 1913 till Kinnaströms Väveri AB. Huvudbyggnaden blev disponentbostad och kallades. Lefflerska villan. Den revs när Domus, nuvarande Hemköp, byggdes. Markerna styckades upp och såldes till bl.a. "lägenheter", egnahemsbebyggelse.
Kinna Arvidsgården
Sven Andersson köpte Arvidsgården troligen 1869, han anges som ägare vid inventeringen inför laga skifte 1869 och den tidigare brukaren och hälftenägaren Anders Torkelsson bodde kvar till 1869 och Sven fick fastebrev 1871. Enligt husförhörslängden anges August Larsson som ägare sedan han 1873 gift sig med Sven Anderssons dotter Augusta. Enligt lagfartsboken blev dock inte August Larsson ägare till gården förrän efter Sven Anderssons död då han köpte den av arvingarna med köpebrev 27/11 1877 och lagfart fick han först 1889, efter arvsskiftet.
Efter Augusts död 1902 ärvde Augusta och dottern Anna gården med arvsskifte 14/10 1902.
Med köpebrev utfärdat samma dag köpte nu Natanael Johansson på Stomslyckan (nuvarande Stommens Gård) Arvidsgården. I församlingsböckerna redovisas efter Natanaels köp inte längre några boende på Arvidsgården utöver på, till gården hörande, torp och "avsöndringar". När Natanael dog 1917 ärvdes Arvidsgården av hustrun och barnen. Gårdens marker styckades successivt upp.
Lilla Sanden
På 1830-talet fanns under Arvidsgården en backstuga som kallades Lilla Sanden. Där bodde Per Larsson och Anna Chatarina Nilsdotter till 1853 då de flyttade till Bollebygd. Från 1860 redovisas skomakare Anders Andersson med familj som boende på Lilla Sanden till 1864 då de tar sig namnet Kindlund och flyttar till Amerika. In flyttar nu drängen och sedermera skomakaren Fredrik Håkansson som med sin familj bor kvar till 1888 då de flyttade till Bäckalund under Stommen.
I husförhörslängden för 1872-1881 och även i den följande för 1882- 1894 förekommer Lilla Sanden under tiden 1873-1888 i två upplagor, dels den sedan tidigare redovisade där Fredrik Håkansson bor och dels en ny från 1873 där Klas Håkansson och hans hustru Karolina (Sven Anderssons dotter) bor. Här bedriver Klas Håkansson förläggarrörelse och Ludvig Svensson anställs som bokhållare. Båda dessa Lilla Sanden ligger i husförhörslängden under Arvidsgården men av lagfartsboken framgår att det Lilla Sanden som Klas Håkansson disponerar ligger under Klockaregården. Här har kyrkoskrivaren inte varit tillräckligt påläst. Detta misstag rättades emellertid till i församlingsboken 1895-1904.
Klas Håkanssons Lilla Sanden är det Lilla Sanden som idag är vandrarhem i Kinna. Det finns uppgift om att det ursprungligen byggdes av Sven Andersson redan 1860 och för att locka en skomakare till Kinna och det skall då ha varit skomakaren Anders Andersson- Kindlund. Det Lilla Sanden där denne bodde var den sedan 1830-talet kända backstugan under Arvidsgården. Någon byggnad med mått som stämmer med dagens Lilla Sanden finns inte på Arvidsgården vid inventeringen 1869 och varför skulle Sven Andersson bygga ett herremanshus, det Lilla Sanden vi känner och som Sven byggde är av den storleken, till en skomakare då alla andra skomakare på den tiden bodde i torp, och varför skulle han bygga det på mark han inte ägde? Dessutom fanns i Kinna på denna tid utöver Andersson-Kindlund och sockenskomakaren Anders Andersson i Enelund under Krokfotagården minst tre andra skomakare, upptagna i Församlingsutdrag från Kinna 1860, nämligen Karl-Fredrik Streng under Skattegården, Andreas Arvidsson i Gröneslätt under Andersgården och Carl-Magnus Andreasson i Dalen under Sanden (flyttade 1862 till backstugan Kvarnåkren under Andersgården) samt ev. ytterligare en oidentifierad A. Larsson.
Det Lilla Sanden som Sven Andersson byggde, byggde han på Klockargården och efter 1869, inte heller på Klockaregården fanns vid inventeringen någon byggnad som stämmer med Lilla Sandens mått. Troligen fann han väl namnet på backstugan på Arvidsgården passande till sitt nybygge och lånade det. Och nog verkar det troligt att han i början av 1870-talet byggde två nya hus inför det dubbelbröllop som stundade i december 1873. Varför skulle bara den ena dottern få ett nytt hus?
Klas och Karolina bodde på Lilla Sanden till 1888 då de efter det att även Svens hustru Anna dött övertog Sanden.
När Klas Håkansson flyttade eller kanske strax dessförinnan, flyttade Ludvig Svensson sin förläggarrörelse, som han 1887 startat på Skattegården, till Lilla Sanden. I samband med sitt gifte med Goda Svensson köpte Ludvig 1893 Lilla Sanden av Klas Håkansson som efter dubbelbröllopet fick disponera det men enligt lagfartsboken inte fick det av Sven Andersson utan först genom ett gåvobrev från Johannes Sprakarn 28/11 1877 sedan denne köpt Klockaregården efter Sven Anderssons död. Enligt lagfartsboken var markarealen ett drygt halvt hektar, noga räknat 5196 kvadratmeter. Uppgiften att jorden till Lilla Sanden födde 2 kor och 1 häst kan därför inte vara riktig. Ludvig Svensson ägde Lilla Sanden till sin död 1928 då det köptes av AB Ludvig Svensson i Kinna. Byggnaden skänktes 1962 till Kinna Hembygdsförening och flyttades till sitt nuvarande läge på Tallåsgatan där den nu är vandrarhem.
Ytterås
När August Larsson vid dubbelbröllopet i december 1873 fick disponera Arvidsgården hade Sven Andersson också byggt nya hus till de nygifta. Detta gjorde han på Klockaregården och de kallades Ytterås. Dessa fick de, liksom Arvidsgården, disponera men fick inte. Det var först efter Sven Anderssons död och Johannes Sprakarns köp av Klockargården de fick Ytterås genom ett gåvobrev från Sprakarn 28/11 1877.
Eftersom August och Augusta Larsson ägde både Arvidsgården och Ytterås och bodde på den senare kunde man felaktigt få uppfattningen att fastigheterna var sammanslagna. Troligen är detta anledningen till att Ytterås i böcker och artiklar under andra halvan av 1900-talet allt oftare kallades för Arvidsgården. Detta har numera också blivit det namn som ägarfamiljen använder. Gårdens officiella namn är fortfarande Ytterås och är det namn som i varje fall i officiella sammanhang bör användas
När August och Augusta skrevs in i husförhörslängden skrevs de på den gård de disponerade, Arvidsgården. Avsöndringen (avstyckningen) Ytterås förekommer då inte i husförhörslängderna utan kommer med först när dessa ersatts av församlingsböcker och Larssons sålt Arvidsgården.
När August dog 1902 sålde Augusta och dottern Anna Arvidsgården till Natanael Johansson på Stomslyckan (nuvarande Stommens Gård). Köpebrev utfärdades samma dag som arvsskiftet, 14/10 1902. Nu kunde ju inte Augusta och Anna stå kvar under Arvidsgården i församlingsboken. Detta löstes genom att nu i boken föra in Ytterås under Klockaregården och genom att skriva in Augusta och Anna där, där de ju faktiskt hela tiden bott. Något senare, med köpebrev 9/12 1902, sålde Augusta och Anna Ytterås till Ludvig Svensson och de bytte bostad med varann, Ludvig med familj flyttade in på Ytterås och Augusta och Anna på Lilla Sanden. I församlingsboken gjorde man denna flytt enkel för sig, istället för att skriva in de båda familjerna på nya blad strök man för familjen Svensson bara över Lilla Sanden och skrev Ytterås istället och för familjen Larsson gjorde man tvärtom. Detta anser jag är förklaringen till de ändringar som gjorts i församlingsboken, ändringarna betyder inte, som har uppgetts, att Lilla Sanden och Ytterås bytte namn utan att familjerna bytte bostad.
Vid köpet uppgick Ytterås markareal enligt lagfartsboken till drygt 3,5 hektar, för att vara noggrann till 35.558 kvadratmeter.
Enligt vad som framgår av lagfartsböckerna har Ludvig Svensson inte ägt eller bott på Arvidsgården. Varken Ytterås eller Lilla Sanden (frånsett backstugan) har hört till eller varit sammanslagna med Arvidsgården även om husförhörslängderna kan ge sken av det. Lagfartsböckernas uppgift var att hålla ordning på ägarförhållanden och ägoskiften, husförhörsböckerna skulle hålla reda på folket. Förekommer motstridiga uppgifter angående ägarförhållanden i de båda längderna är det lagfartsböckernas uppgifter som måste anses vara de sanna. Tillhörigheten till Klockaregården markerades också när nya officiella beteckningar infördes i början av 1900-talet, Lilla Sanden och Ytterås fick beteckningarna Kinna Klockaregården 8:13 respektive 8:14. Ludvig ägde Ytterås till sin död 1928, då såldes det till AB Ludvig Svensson i Kinna. Det är fortfarande i bolagets ägo och har till för något år sedan varit bostad åt Ludvig Svenssons efterkommande. Nu planeras ombyggnad till lägenheter.
L-Å Å 2019
Stomslyckan, ur Gamla Kinnabilder III
INLEDNING
De stora jordägarna var fram till 1700-talet kronan, adeln och kyrkan. Genom ett flertal reduktioner under 1500- och 1600-talet återtog kronan tidigare utdelad jord. Samtidigt skedde dock nya utdelningar till uppskattade ämbetsmän och krigsherrar. Gustav Vasas reduktion riktade sig huvudsakligen mot kyrkan, nästan all kyrkojord drogs in till kronan. Övriga reduktioner riktade sig huvudsakligen mot adeln.
Skattebönder kallades de bönder som själva ägde sin jord och som för denna betalde grundskatt till staten.
Kronobönder kallades de som brukade kronans jord och frälsebönder var de som brukade adelns eller kyrkans jord.
Krono- och frälsebönder arrenderade sin mark av kronan respektive adeln/kyrkan, i regel i sexårsintervall. En del av dessa fick ärftlig besittningsrätt till den jord de brukade, de kallades åbor, en beteckning som dock ibland också användes för den som brukade annans jord utan besittningsrätt, även självägande bönders jord.
Efter Karl XI:s reduktion fick kronobönderna ökade möjligheter att köpa loss sina gårdar, gårdarna skatteköptes. Även en del frälsegårdar kunde skatteköpas.
STOMSLYCKAN
Namnet Stomslyckan är bildat av stom, på något sätt knutet till kyrkan, vanligen som en löneförmån, och lycka, liten äng eller inhägnad. Tidigare former av namnet har, enligt boken Kinna I, varit Liichkan 1578, Lickian 1584, Stombslyckian under 1600-talet och senare också Stombslöckan. Hemmanet var, trots namnet, ett kronohemman. Möjligen har det fått sitt namn, och legat under kyrkan, före Gustav Vasas reduktion.
Jag har i mantalslängderna kunnat följa gården tillbaka till 1670. Den brukades då av en man vid namn Olof, i mantalslängderna angavs vid denna tid bara förnamn. Under de svåra åren i början på 1700-talet, under Karl XII:s krig, var gården obesutten, den hade ingen brukare.
1716 anges Jon Engelbrektsson som brukare och så förblev det till 1744. Jon Engelbrektsson skatteköpte Stomslyckan 1736 för 39 Daler och 25 öre smt.
Jon efterträddes av Nils Hansson 1744. Han i sin tur, 1772, av sonen Johannes Nilsson och hans hustru Britta Ambjörnsdotter. De brukade gården till 1811, då deras son Nils Johansson tog över som åbo under ett par år. Nils hade en syster Katarina, hon gifte sig med Per Andersson från Skattegården II. Per tog över som åbo på Stomslyckan 1815.
Även Per hade en syster Katarina. Hon gifte sig med Erik Nilsson från Backagården och de bosatte sig på Skattegården II där Erik bedrev handels- och förläggarverksamhet. Erik var 1821 en av de fyra högst taxerade för handelsverksamhet i Kinna.
Per och Katarina bodde på Stomslyckan tillsammans med Katarinas föräldrar Johannes och Britta till 1826 då Per och Katarina flyttade till undantaget Stomsbacken där Per dog 1829.
Stomslyckan övertogs 1827 av Pers systers make, tidigare nämnde, Erik Nilsson i Skattegården II. Erik brukade nu själv gården under ett par år. Johannes och Britta bodde kvar till 1831 då Johannes dog och Britta flyttade till undantaget på Stomsbacken där även hon dog samma år.
Erik och Katarina i Skattegården II hade en dotter Edela. Hon gifte sig 1831 med Anders Jonsson, äldste sonson till sin namne i Herr Jonsgården, den äldste av de tre bröderna från Grebbeshult i Sätila.
Edela och Anders övertog 1831 Stomslyckan där Anders bedrev framgångsrik förläggarverksamhet. Utöver förläggarverksamheten var han också byggmästare och han byggde bl.a. Rydals Spinneri åt sin kusin Sven Eriksson. Edela och Anders fick 10 överlevande barn. Edela dog 1857. Dottern Anna gifte sig 1861 med gårdfarihandlaren Håkan Andersson från Rångedala och de övertog Stomslyckan och drev tillsammans med pappa Anders och Annas syster Maria verksamheten vidare. Två av Annas systrar gifte sig med två kusiner Ekelund, också från Rångedala. Den ene, Sven A Ekelund, var handelsbetjänt på Gärdet (Aratorp Björsgården) och startade egen förläggarverksamhet på Månsagården i Fritsla. Han grundade 1859 Kinna Backa linneväveri. Detta såldes i början av 1900-talet men ur förläggarrörelsen, som gick vidare i släkten, grundades senare Ekelunds Linneväveri i Horred.
I boken Kinna I anges som ägare 1854 pastorsadjunkt Anders Johansson och 1882 Carl Sprakarn. Här har sannolikt skett en sammanblandning med Stommen, åtminstone bodde Carl Sprakarn på Stommen 1882. Stomslyckan ägdes 1854 av Anders Jonsson och 1882 av Håkan Andersson.
Rudolf Andrén från Länghem anställdes 1881 som bokhållare och kamrer. Han bodde på Stomslyckan och satte sig snabbt och grundligt in i verksamheten. När Håkan Andersson den 5/3 1884 avled kunde Andrén redan den 1/5 överta verksamheten för 2.372,23 kr. Andrén fortsatte med verksamheten på Stomslyckan till 1888 då han, den 5/11, flyttade till sin nybyggda villa Särla. Därifrån fortsattes verksamheten framgångsrikt och 1894 startade Andrén tillsammans med sin bokhållare, Axel Åberg från Öxnevalla, Häggådalens Mekaniska Linneväfveri, senare Almedahl-Häggådalen.
Samtidigt som Andrén flyttade till Villa Särla flyttade Håkan Anderssons änka Anna och hennes syster Maria, Annas barn och systrarnas far, Anders Jonsson, till Marias nybyggda Villa Fridhem som låg granne med Särla.
Stomslyckan övertogs, med köpebrev 2/3 1888 och lagfart 8/9 samma år, av torparen Johannes Nilsson, från Presthedsdal under Krokfotagården, som tillsammans med sin hustru Maria Börjesdotter flyttade in samma dag som de tidigare boende flyttade ut.
Maria och Johannes hade en son, Nathanael, som 1881 for till Amerika. Han återkom 1889 och köpte, med köpebrev i oktober 1891 och lagfart 22/1 1892, Stomslyckan av sin far. Modern Maria avled samma år.
Vid laga skifte flyttades Stomslyckan en dryg kilometer åt ostnordost, mot Kinnahult och kom sedan att kallas Stommen. Även efter flytten var den officiella beteckningen Stomslyckan varför det inte ur t.ex. mantals- och husförhörslängder kan avgöras när flytten ägde rum. Olika uppgifter finns, i "Förläggargårdar - ett kulturarv från en textil storhetstid" anges att den nya mangårdsbyggnaden uppfördes 1880, i "Gamla Kinnabilder III" anges att flytten skedde på 1880-talet. Uppgift finns också om att en byggnad flyttades med från Kinna och lades som en flygelbyggnad till den nya mangårdsbyggnaden.
Med stor sannolikhet skedde dock inte flytten förrän i början på 1890-talet, efter Nathanaels övertagande. Enligt uppgift från Nils-Erik Borg, sonson till Nathanaels bror Alfred, byggdes den nya mangårdsbyggnaden av Nathanael 1893. Nathanael bodde då själv i flygelbyggnaden som med stor sannolikhet var den som flyttades med från Kinna. Måtten på den ursprungliga flygelbyggnaden på Stommen stämmer väl med de som vid laga skifte uppmättes för Stomslyckans flygelbyggnad. Emellertid har byggnaden förlängts och taket sänkts, de gamla, högre, fönstren från övervåningen finns bevarade på Stommen.
Nathanaels broder Alfred (i husförhörslängden ibland kallad Alfrid) arbetade oavlönad hos Claes Håkansson på Lilla Sanden från 1880, han bodde i föräldrahemmet Presthedsdal. Vid slutet av sin anställning dristade han sig till att fråga om han kunde få någon lön. Han fick till svar "Varför har Du inte bett om det tidigare" och fick en årslön på 1500 kr samt bonus för tidigare år. Den 5/11 1888 flyttade, som ovan sagts, familjen från Presthedsdal till Stomslyckan. Claes Håkansson flyttade samma dag från Lilla Sanden till Sanden och Alfred flyttade då med. Alfred arbetade kvar hos Claes Håkansson till dess att han, med hjälp av sin arbetsgivare, startade egen förläggarrörelse 1893. Den första tiden bedrev han denna i Skattegården, som nu också ägdes av Nathanael. Enligt husförhörslängden flyttade han den 7/11 1893 till Stomslyckan, som nu alltså var utflyttat till nuvarande Stommens Gård. Här hyrde han, enligt vad Nathanaels dotter Elsa, vid 88 års ålder, berättat för sin brorsdotter Kristina Donaldsson (f. Thanell), hela övervåningen på mangårdsbyggnaden och bedrev därifrån sin förläggarverksamhet. Detta har också bekräftats av Alfreds sonson Nils Erik Borg. På Samuel Svenssons konkursauktionen köpte Alfred 1899 Harpebols väveri med tillhörande mark och villa med anlagd trädgård för 16.000 kr. Året därpå flyttade han från Stommen till Villa Harpebol. I samband med köpet antog han efternamnet Borg och väveriet kallades AJ Borgs Väveri AB, senare Marks Pelle Vävare.
Nathanael sålde 1901-1902 ett stycke mark som kallades Kasthall till Ludvig Andersson. Denne hade startat mattväveri i Källängs väveri där han hyrde in sig. Vid köpet fick Ludvig lova att namnet Kasthall skulle bevaras och när han nu byggde nytt på sin inköpta mark, och flyttade mattväveriet dit, fick namnet bli Kasthalls Mattfabrik.
Vid Nathanaels återkomst från Amerika hade han inte med sig något ledighetsbevis, bevis på att han inte var gift. Bevis för äktenskap utfärdades i Hyssna 26/7 1899 sedan Anders Gustav Helander och Carl Sprakarn samma dag lämnat borgen för hans ledighet och den 20/9 1899 gifte han sig med Selma Andersson som var född i Seglora men som 1875, som fyraåring, flyttade med familjen till Dragered i Hyssna.
Selma och Nathanael fick tre barn, John, Julius och Elsa. När Nathanael den 8/9 1915 avled övertog barnen, 13-15 år gamla, dels Skattegården och dels Stommen. Enligt Elsas berättelse fick Selma det nu knapert med ekonomin, gården utarrenderades till Rudolf Salomonson mellan åren 1917-1921 och genom försäljning av flera torp i Kinnaström, och genom hjälp från Nathanaels broder Alfred, klarade hon försörjningen.
För att undvika förväxling med familjen Johansson på Stomsborg antog barnen 1923, efter Kungl. Majt:s resolution, släktnamnet Thanell.
Bröderna John och Julius löste ut sin syster och ägde sedan gården gemensamt. Julius gifte sig 1931 med Iris Källqvist från Solkulla, Åsletorp Jönsagården i Örby. John bosatte sig med sin familj på den inköpta granngården Haga. John var intresserad av ekonomi och läste till handelsstudent och fick arbete som kassör på Kasthalls Mattfabrik där han senare blev verkställande direktör men han dog, endast 51 år gammal, 1951. Efter Johns död ägdes gården gemensamt av Johns sterbhus och Julius till 1963 då Stommens jordbruksmark såldes till Marks kommun.
Alltsedan Nathanaels övertagande drevs gården som ett traditionellt jordbruk. Under Iris och Julius tid bedrevs också framgångsrik hästavel med fr.a. Svenskt varmblod. Iris var mycket intresserad av ridning och red själv regelbundet och hon körde en gång per vecka in till ridhuset i Borås för lärarledd träning upp till 85 års ålder.
Julius avled 1973. Hans och Iris son, Bertil, var säljare av lantbruksmaskiner och efter faderns död blev han genom arv och gåva ägare till gården 1977. Iris bodde kvar till sin död år 2000.
Gårdens skogsinnehav byttes i början av 1980-talet mot Hagas skogs- och jordbruksmark. Av det ursprungliga markinnehavet finns nu enbart c:a tre hektar kvar som tomtmark runt gårdshusen men genom ovanstående byte, samt förvärv och arrende av mindre centralt belägen jordbruksmark, har jordbruket kunnat fortleva.
Bertil avled 1994. Bertils fru, Sonja, och deras tre barn med familjer bor alla kvar på gården och jordbruket sköts nu av sonen Karl-Johan.
Någon textil sidoverksamhet har inte förekommit på gården efter Alfreds flytt till Harpebol men helt utan sidoverksamhet, med åtminstone viss anknytning till textilt hantverk, kan en gammal förläggargård inte vara. Sonen Joakims fru, Birgitta, har på gården ateljé och försäljning av unika smycken som hon tillverkar i stickad silvertråd.
/Leif-Åke Åkesson 2014
Källor
Riksarkivet, SVAR, Digitala forskarsalen
Lagfarts- och fastighetsböcker från 1875 till 1980-talet
Jordeböcker
Lagfartslängder
Mantalslängder
Död- och begravningsböcker
Husförhörslängder.
Böcker
Kinna I och Kinna II
Gamla Kinnbilder del I-III
Almedahlsföretagen genom tiderna
Från Borås och de sju häradena 1980
Förläggargårdar - ett kulturarv från en textil storhetstid
Sveriges privata företagare - Västgötadelen
Svenska industrier - Västergötland Göteborgs och Bohus län
Personlig information från Nils-Erik Borg, sonson till Nathanaels bror Alfred och från Ragnar
Thanell och Kristina Donaldsson, född Thanell, son respektive dotter till Nathanaels son
John samt från Karl Johan och Joakim Thanell, sonsöner till Nathanaels son Julius.
KINNA ÄNNAGÅRDEN
HISTORIK
FRAM TILL ÅR 1800
Ännagårdshusen är de äldsta bevarade husen från Kinna by som fortfarande ligger kvar på sin ursprungliga plats. Gården har en intressant historia och har genom att den på ett eller annat sätt haft anknytning till uppbyggnaden av flera av bygdens större industrier haft stor betydelse för samhällets utveckling. Trots att husen egentligen förlorat kontakten med sitt ursprung är de ändå på grund av sin historia väl värda att bevaras för framtiden. Nedan sammanfattas gårdens historia såsom den har kunnat följas från 1500-talet till vår nutid.
Uppgifter om gårdens namn och ägarförhållanden har hämtats framför allt från jordeböcker och mantalslängder. Uppgifter om boende framför allt från husförhörslängder och församlingsböcker. I övrigt se källförteckningen.
Gården har anor från åtminstone 1500-talet och troligen långt tidigare. Gårdar benämndes på den tiden med brukarens förnamn följt av namnet på byn. Endast gårdar med kyrklig anknytning hade speciella gårdsnamn såsom Stommen och Klockaregården. Kinna by, som bestod av 16 gårdar, var inget undantag, där fanns Kinna Stommen och Kinna Klockaregården, övriga benämndes med Kinna kombinerat med brukarens förnamn t.ex. Hans i Kinna, Börje i Kinna. Fanns flera brukare med samma förnamn skildes de åt med tillägg av efternamn, eller något annat kännetecken på dem. Inte sällan hängde det tidigare namnet med ett antal år efter det att ny brukare tillträtt.
Uppgift finns om att namnet Ännagården skall ha förekommit redan på 1500-talet, dels i jordeboken 1540 och dels i samband med Älvsborgs lösen 1570. Uppgiften härrör, enligt vad Folke Millqvist skriver i ett dokument om Ännagården vid dess återinvigning 1982, troligen från en not i "Ortsnamnen i Älvsborgs län" och Millqvist ger uttryck för tveksamhet till uppgiftens riktighet. Nog verkar det osannolikt att en enda Kinnagård fått ett från traditionen avvikande namn under en kortare period på 1500-talet och därefter åter följt namntraditionen under drygt ett århundrade innan namnet åter dyker upp.
Vid genomgång av mantalslängder bakåt till 1642 och jordeböcker till 1630 kan namnet återfinnas först i 1693 års jordebok.
Ur jordeboken 1693 Bild 647
CronoHemman hela Ennag. i Kinna
Före 1693 hade den sin brukares namn enligt ovan och från 1673 kallades den Ambiörns gård efter dåvarande brukaren Ambiörn Biörnsson och i mantalslängderna fortsatte den att kallas så en bit in på 1700-talet.Gården var, som framgår ovan, ett kronohemman och räntan (arrendet), som 1695 gick till landsgevaldigerns (landshövdingens) lön, hade tidigare bl.a. varit anslagen till "beklädnad av gemena" vid Älvsborgs regemente. Ambiörn Biörnsson bodde på gården från 1664 tillsammans med 3-6 menige soldater. Han benämndes 1671 Corporal.
Ur mantalslängden 1671 Bild 131
Kinna - Ambiörn Biörnsson Corporal
Han bodde kvar på gården till 1692 då två åbor (arrendatorer med viss besittningsrätt) registreras på gården. Dessa var kvar till 1698 då Björn och Nils registrerades där. Under denna tid, i början av 1700-talet, under Karl XII:s krig och dessutom pestår 1710 - 1711, var det svåra år i Sverige. Björn benämndes som inhyses, blind, fattig och slutligen, 1708 då han troligen avled, som tiggare och Nils som soldat. Jöns Hansson flyttade 1701 in på gården och 1704 ersatte Lars Ambjörnsson soldaten Nils. Även Lars betecknades som fattig och 1714-15 till och med som utfattig. Lars ersattes 1719 av sin son Olof Larsson.
De båda arrendatorerna Jöns Hansson och Olof Larsson hade nu kommit igenom de värsta svårigheterna och redde sig sedan uppenbarligen bra och 1735 ansökte de om att få skatteköpa Ännagården. Skatteköp innebar att brukarna inte längre var arrendatorer utan självägande bönder och att de i stället för arrende betalde grundskatt till kronan. Häradsskrivare Kruhs utvärderade gårdens avkastning och beloppet för skatteköpet sattes utifrån denna. Beloppet blev 48 daler, 20 öre och 8 penningar i silvermynt och betaldes den 10 september 1737 och skattebrev utfärdades på Kammarkollegiet i Stockholm den 15 november samma år.
Jöns Hansson ersattes i början av 1740-talet av sin son Sven Jönsson och efter ytterligare några ägarbyten stod Börje Hansson och Sven Nilsson 1774 som ägare till vardera 1/8-dels mantal Kinna Ännagården. Börje Hanssons son Håkan Börjesson var 1798 åbo på Börjes halva och några år senare gick Svens måg Sven Pehrsson in som åbo på den andra halvan.
FRÅN ÅR 1800
Ännagården förläggargård - Familjen Håkansson
Håkan Börjesson var förläggare, och framgångsrik sådan, och 1822 övertog han hela gården och Sven Pehrssons familj flyttade till ett undantag under Ännagården.
Håkan Börjesson avled 1838. Mor Lotta, född i Storegården, fortsatte förläggarverksamheten med hjälp av äldste sonen Johannes fram till 1847 då Johannes gifte sig med Charlotta på grannstället Rättaregården. Charlotta var dotter till förläggaren Sven Eriksson, son till Mor Kerstin i Stämmemad och en av grundarna till Sveriges första mekaniska bomullsväveri 1834 i Rydboholm. När Sven Eriksson 1854 flyttade till Rydboholm övertog Johannes hans verksamhet på Rättaregården. Johannes och Charlottas son Algot Håkanson grundade Kinnaströms Väveri 1885 och han var far till tonsättaren Knut Håkansson.
Näst äldste sonen i Ännagården, Anders, gifte sig med en annan av Sven Erikssons döttrar, Edla, och flyttade till Viskarhult Storegården i Kinnarumma. Deras son Edvin Håkansson var teknisk chef vid familjeföretagets anläggning i Viskafors och initiativtagare till och ledare för kraftverksbygget vid Kungsforsen i Skene och uppförde Kungsfors spinneri 1898.
Kinnaström Knut Håkanson Kungsfors
Tredje sonen på Ännagården, Andreas, gifte sig 1857 med Anna-Britta, dotter till storförläggaren Andreas Andersson i Salgutsered Storegården, Mor Kerstins yngre broder. Andreas skänkte till sina döttrar Edela och Johanna, när de gifte sig, Gullberg Håkansgård (Kronäng) respektive Gullberg Jönsagård (Haga), Anna-Britta fick Brättingstorp Storegården (Risäng).
Mor Lotta bodde kvar på Ännagården tillsammans med sina fem döttrar och den fjärde sonen Sven. Döttrarna Britta och Edela dog 1885 resp. 1887 och 1888 dog även Mor Lotta. Kvar bodde Sven, som nu var bankdirektör, tillsammans med sina systrar Maria, Anna och Lotta.
I samband med laga skifte registrerades de på Lyckås under Rättargården 1892.
Anna flyttade 1894 till sin broder Anders på Viskerhult Storegården där hon dog 1904 och Lotta och Maria dog1897 resp. 1898 och 1900 dog även Sven.
Laga skifte - Nya ägare
Vid laga skifte fick gården nya marker i Kinnahult. Den utflyttade Ännagården delades och såldes till Albert Ekelund och Anton Tisell. Albert Ekelund var son till Sven A Ekelund, grundare till Kinna Backa Linneväveri vilket Albert övertog efter faderns död. Tisell kom från Härna och var en av grundarna till AB Pettersson och Tisell vars fabrik byggdes på Tisells ägor. Båda byggde, på sin halva, en villa åt sig, Ekelund Villa Altorp och Tisell Villa Holtsberg. Båda villorna finns kvar och Holtsberg är fortfarande i familjen Tisells ägo.
Villa Altorp Villa Holtsberg AB Pettersson &Tisells fabrik
I en uppsats från Institutionen för kulturvård vid Göteborgs Universitet 2014 uppges felaktigt
att Tisell och Ekelund bott i Ännagårdshusen i byn och att Tisells fabrik kan ha legat i Kinna och hette Ekebo fabrik. Ekelund och Tisell bodde i Kinnahult (se ovan) och Ekebo var enligt Per-Christian Tisell, dotterson till Anton, ett varumärke, taget från namnet på den mark i Kinnahult där fabriken byggdes och där den fortfarande ligger kvar. Dessa felaktigheter har sin grund i att författaren inte har observerat att beteckningen Ännagården följde med till den nya mark som gården tilldelades vid laga skifte.
Den gamla Ännagårdsmarken och de gamla Ännagårdshusen som blev kvar i byn överfördes till en av de gårdar som skulle kvarstanna i byn. Utifrån Ännagårdshusens sentida fastighetsbeteckningar har Landsarkivet i Härnösand hjälpt till med att fastställa till vilken. Den nuvarande beteckningen har kunnat spåras till ett ursprung i fastigheten Rättaregården 13:1 vilken bildades genom laga skifte 1887-07-25. Akten över bildandet saknas dock hos såväl Landsarkivet som Lantmäterimyndigheten. I Lantmäterimyndighetens akt 15-KIJ-16 från 1885 på 1576 sidor, redovisas gårdsvis dels gårdarnas tidigare markinnehav och dels den tänkta tilldelningen efter skiftet. Redovisningen är mycket detaljerad med all mark uppdelad i numrerade områden utifrån markens användbarhet. På en samtidigt uppgjord karta är varje numrerat markområde inritat och där ses att den mark i Häljedalen och på Aspäng som före skiftet redovisades under Ännagården vid skiftet lagts under Rättaregården, liksom marken runt gårdshusen inklusive Ännagårdens trädgård, vilket styrker spårningens riktighet. Troligen var det också så att syskonen Håkansson bodde kvar i husen som nu kallades Lyckås under Rättaregården, Ännagårdsnamnet hade ju följt med ut till Kinnahult. Lyckås förekom i kyrkböckerna endast så länge syskonen bodde kvar.
Syskonens bror Johannes blev vid svärfaderns flytt ägare till Rättaregården (se ovan). Han avled dock före skiftet och vid skiftet blev hustrun Charlotta och deras tre söner ägare till den utvidgade fastigheten Kinna Rättaregården 13:1. Efter dödsfall och arv inom Håkanssons-släkten kom Rättaregården att få ett stort antal ägare med olika stora ägolotter. Efter Charlottas död 1903 utvidgades ägarskaran än mer och i samband med arvsskiftet 11/2 1903 såldes de ursprungliga Rättargårdshusen med omgivande mark om 1 ha och 34 ar till Rudolf Andrén, grundare och ägare av Häggådalens Mekaniska Linneväveri.
Den 17/4 samma år sålde Andrén till Wilhelm Witte, ägare till Kinnas första hotell, beläget i området där McDonalds nu finns. Detta hotell hade nyligen brunnit och Witte öppnade nu Hotell Witte i Rättaregårdens mangårdsgårdsbyggnad. Ett par år senare inrättades postkontor i den ena flygelbyggnaden och bankkontor i den andra.
Kinna Hotell omkring 1925
Samtidigt som Witte övertog Rättaregårdsbyggnaderna köpte Severin Eliasson, en av bröderna Eliasson från Hult Övregården i Kinnahult, all övrig rättargårdsmark inklusive den mark som vid laga skifte lagts till Rättaregården. Denna mark, Krokfotagården och Ännagården med de gamla Ännagårdsbyggnaderna, ingick efter skiftet i den gemensamma fastighetsbeteckningen Rättaregården 13:1. De gamla byggnaderna kom dock inofficiellt att även fortsatt kallas Ännagården. Severin började nu att styckas upp och sälja markerna. Ännagårdsmarken framför allt till egnahemsbebyggelse men även till industrimark. Området Framnäs såldes 1906 till Johan Algot Sundqvist som där senare byggde Framnäs Väveri. Från mark som av skifteskartan att döma ursprungligen tillhört Krokfotagården sålde Severin 1921 lägenheten (fastigheten) Nöjet till AB Kinna Teater och Konserthus, och samma år också mark, ursprunglig Rättagårdsmark, för uppförande av ett missionshus.
Kinna Teater Missionskyrkan
Boende i Ännagårdshusen
Efter Severins köp 1903 bosatte han sig i ett av Ännagårdshusen och bodde där till 8/11 1918. Severin hade ett stort antal hyrande i husen, bl.a. flera av bygdens prominenta änkor.
En var Kristina Ekelund, änka efter Sven Ekelund som kom till Kinna från Rångedala samtida med sin kusin Sven A Ekelund i Kinna Backa (se ovan). Kusinerna gifte sig i Stomslyckan med var sin dotter till Anders Johnsson, förläggare, byggmästare och sonson till, och namne med, Anders Johnsson i Herr Johnsgården. Denne var den äldste av de tre bröder från Grebbeshult i Sätila som under senare delen av 1700-talet flyttade till Kinna och blev de dominerande i förläggarverksamheten där. Han var far till bl.a. Mor Kerstin och Andreas på Salgutsered Storegården (se ovan). Sven och Kristina hade ett färgeri i Gullberg och bodde på Brättingstorp Lillegården och senare på Gullberg Wrågården. Kristina bodde på Ännagården från 1904 till sin död 1907.
En annan var Kristina Jansson, änka efter riksdagsmannen Frans Gustav Jansson på Carlshed i Örby, son till Olsa Maja på Skene Olsagården i hennes tredje äktenskap med handelsmannen Josef Jansson. Kristina var dotter till storförläggaren Håkan Andersson på Fritsla Kronogärde och Kristina bodde på Ännagården från 1913 till sin död 1922.
En tredje var Hilma Johansson, änka efter bankkamreren Oscar Johansson, son till och arvtagare efter storförläggaren och fabrikören Magnus Johansson på Källäng, grundare till Kinnas första egentliga fabrik, Källängs Linneväveri 1842. Hilma bodde på Ännagården från 1913 till sin död 1937.
En annan Kinnapersonlighet som bodde på Ännagården var fröken Lydia Pettersson som kom till Kinna från Ljungsarp 1913. Hon var konditor och hade konditori i Kinna Stommens flygelbyggnad. Hon flyttade in i Ännagårdens flygelbyggnad 1920 och bodde kvar till 1944.
Som en kuriositet kan nämnas att min fysiklärare och klassföreståndare på Högre Allmänna Läroverket i Borås, numera Bäckängsgymnasiet, adjunkten, fil.mag. Gösta Bohlin och hans hustru Märta von Friesen, bodde på Ännagården i mitten av 30-talet. Bohlin var lärare och en tid rektor i Kinna under en tioårsperiod till 1947 då han flyttade till en adjunktstjänst i Borås.
Severin Eliason Erik Eliason Gösta Bohlin
Enligt en berättelse för Kinna Hembygdsförening av Gunnel Lundqvist som, med sin mor och far, som treåring flyttade in på bottenvåningen i huvudbyggnaden 1937, efterföljdes Lydia av syskonen Anna och Gustav Görloff. Gustav, som var bankkamrer, avled 1958. Anna bodde kvar och var den sista som bodde i flygelbyggnaden. Hon flyttade till Rönnäng 1970.
Gunnels mor och far, Elin och Ivan, bodde kvar livet ut, Elin till 1967 och Ivan till 1972. Ivan var smed och ägare till Ivan Lundqvists Mekaniska Verkstad.
På övervåningen i huvudbyggnaden flyttade 1939 en familj Börjesson in. Konrad Valdemar Vilhelm var verkmästare på Kinna Yllefabrik. Han dog 1964 men hans hustru Emy bodde kvar och blev den sista att lämna Ännagården 1973 då hon flyttade till Rönnäng. Hon ville inte, när Ivan dött, bo ensam kvar i huset.
Bekräftelse på Gunnels uppgifter har inhämtats från Landsarkivet i Göteborg.
Kinna köping köper Ännagårdshusen
Severin ägde fastigheten till sin död 1947 och efter Severin övertogs den av hans bror Erik Eliasson. Erik dog 1964 och strax efter arvsskiftet 1967 sålde arvingarna fastigheten till Kinna köping.
I ovan nämnda uppsats från Göteborgs Universitet uppges att Marks kommun i slutet av 70-talet utnyttjade sin förköpsrätt och köpte fastigheten av Gunnar Sundqvist. Detta är felaktigt vilket bekräftats av Gunnar Sundqvists son Bengt S. Författaren har missuppfattat skrivningen i Marks Hembygdsförenings årsskrift 2009. Där står att kommunen utnyttjat sin förköpsrätt och köpt Stg 243B. Denna stadsäga, förvisso gammal Ännagårdsmark, var dock inte Ännagårdshusen utan Framnäs Väveris ingenjörsvilla och Gunnar Sundqvists bostad. Kommunen köpte villan för att göra parkeringsplatser där istället för på Ännagården som på så sätt skulle kunna bevaras. Några parkeringsplatser blev det dock aldrig, kommunen bedrev sin musikskola i villan under flera år men till slut revs den och Marks Bostads AB byggde ett hyreshus, ett miljövänligt passivhus, Malmsätersgatan 1, på platsen.
Framnäs fabrik, byggd på gammal Ännagårdsmark liksom nedanstående
Ingenjörsbostaden Framnäs Väveri Malmsätersgatan 1
Från 1973 fanns inte längre några boende i husen och byggnadsnämnden i Marks kommun dömde 1975 ut byggnaderna och ville antingen flytta eller riva dem och nämnden fattade också ett rivningsbeslut. Marken behövdes för parkeringsplatser för hotellet och kommunens administrationsbyggnader. Detta väckte stark opinion i Kinna, framför allt hos Kinna Hembygdsförening, och så småningom kunde rivningshotet undanröjas. Några eldsjälar, Halvdan Arvidsson som agerade privat och för Kinna Hembygdsförening Knut Carlsson, engagerade sig hårt för gårdens bevarande. De hade också stöd i synpunkter från länsantikvarie Wegraeus. Kommunstyrelsen gick emot byggnadsnämnden och menade att byggnaderna skulle bevaras på ursprunglig plats och 1981 beslutade kommunstyrelsen att erbjuda byggnaderna till Kinna Hembygdsförening mot att de rustade upp och underhöll byggnaderna. Kommunen beviljade samtidigt 150.000 kr för gårdens upprustning. Med hjälp av kapitalet och ett omfattande ideellt arbete och frivilliga bidrag kunde den renoverade Ännagården, på pingstafton 1982, invigas av Västergötlands Hembygdsförbunds ordförande Berit Hagne-Persson.
Halvdan Arvidsson Knut Carlsson
Kinna Hembygdsförening
På Ännagården hade Hembygdsföreningen sitt kansli och sitt arkiv. Utöver föreningsarbetet arrangerades ett flertal aktiviteter. På gården arrangerade föreningen redan första året ett flertal utställningar av såväl samlare som konstnärer och företag. Kommunens där nyinredda turistfilial svarade för guidning och information. Företagsutställningarna fortsattes några år innan de överfördes till Rydal. I fortsättningen inriktades utställningsverksamheten på slöjd och hantverk. Sex veckors Sommarslöjd drog upp till 8000 besökare årligen. Andra attraktioner var Påskslöjd, Julslöjd och Hobbymässa.
Hembygdsföreningen hade också hyresgäster i husen, Röda Korset var hyresgäster till 2008. Även Marks Schackallians har hyrt på Ännagården och 2007 flyttade Marks Härads Släktforskarförening in.
Underhålls- och förbättringsarbeten gjordes fortlöpande på gården och föreningens senaste stora investering var en grundlig renskrapning och ommålning 2007.
Som för de flesta föreningar har engagemanget under senare år avtagit betydligt och det har blivit allt svårare att med frivilliga arbetsinsatser klara av de insatser som varit nödvändiga. Hembygdsföreningen, som utöver Ännagården också hade att svara för Vandrarhemmet Lilla Sanden och Mariebergsparken med alla dess byggnader, ansåg 2009 att de varken ekonomiskt eller personalmässigt klarade av att fullfölja avtalet med kommunen och sade därför upp avtalet f.o.m. 31/12 2009.
Marks Härads Släktforskarförening
Även Släktforskarföreningen flyttade ut 2009. Från januari 2010 stod byggnaderna outnyttjade till dess att Släktforskarföreningen åter flyttade in 2013 då de behövde utrymme för att förvara fotograf Brauns arkiv om 80000 glasplåtar som de då övertog. De har sedan dess hyrt undervåningen i huvudbyggnaden och utöver till glasplåtsförvaringen och det egna arkivet har lokalen utnyttjats till styrelsemöten, studiecirklar, släktforskarträffar och DNA-topsning. I samband med firandet av Väverskans Dag, i kommunens regi, har Marks Härads Släktforskarförening i samarbete med Föreningen Förläggargårdar i Sjuhärad under flera år hållit öppet hus på Ännagården. Släktforskarförening har haft kaffeservering och Förläggargårdsföreningen har visat sin utställning om förläggargårdar.
BYGGNADERNAS ÅLDER
Beträffande åldern på byggnaderna på Ännagården finns olika uppgifter. Den mindre byggnaden har ansetts vara den äldsta och dess valvtak har tagits till intäkt för att den rent av skulle kunna vara från 1600-talet. I Karin Lundbergs, antikvarie vid Västarvet, inventering från 2010, Förläggargårdar i Sjuhäradsbygden, anges slutet av 1700-talet. För det större huset anger Karin Lundberg troligt byggår i början av 1820-talet. I uppsatsen från Göteborgs Universitet 2014 anges1850-tal, en uppgift som skribenten fått från Marks kommun.
Vid förberedelserna inför laga skifte genomfördes en noggrann inventering av gårdarna i byn, "Husvärderingsförslag över åbyggnaderna i Kinna by... 1835". Alla byggnader mättes och rumsfördelning, eldstäder, bakugnar och källare beskrevs.
Från Lantmäteriet, Historiska kartor, 15-KIJ-13 1840 sid. 131/155.
Husvärderings Förslag öfver Åbyggnaderna
i Kinna By, belägen i Marks Härad och Kinna Socken,
upprättad vid Laga Skifte År 1835"
N:1 Manbyggningen
N:2 En Bodbyggnad
Den mindre byggnaden beskrevs vid denna inventering som en bodbyggnad, "indelt uti Bod med innanrede samt källare under och Spannmålsbod ofvanpå och ett mindre Contor nedanför Trappan". Ingen eldstad fanns och huset var uppenbart inte något bostadshus utan en bod för förvaring och troligen försäljning.
Husets mått var 11 1/4 aln långt, 9 2/3 dito brett och 5 1/2 dito högt. I meter 6,68 lång, 5,74 bred och 3,32 hög.
Den större byggnaden, manbyggningen, mättes till 30 1/2 aln (18,11 m) lång, 10 1/4 aln (6,09 m) bred och 9 alnar (5,34 m) hög. Tegeltäkt och oljemålad, med flera eldstäder och bakugn i köket. Salen och framkamrarna spända med väv och därpå målade.
Bönderna i Kinna, varav många var förläggare, var påstridiga och överklagade lantmätarens
gradering av markerna, man kom inte överens och laga skifte kunde inte genomföras som det
var tänkt på 1830-talet. Ny inventering gjordes 1869.
Från Lantmäteriet, Historiska kartor, 15-KIJ-15 1870 sid. 226/1310
"Beskrifning öfver beskaffenheten af hvarje del-
ägares i Kinna bys skifteslag byggnader, trädgårdar
............år 1869."
No 1. Manbyggnad
No 2. Flygelbyggnad
Då, 34 år senare, uppmättes, nu i fot, en aln = två fot, den mindre byggnaden, "No2 Flygelbyggnad", till 40 fot lång (11,88 m), 20 fot bred (5,94 m) och 14 fot hög (4,16 m). Den var alltså nästan dubbelt så lång och nästan en meter högre än den byggnad som uppmättes 1835. Nu fanns också en bagarstuga med bakugn, godsmagasin och tvenne kontor på bottenvåningen samt ett målat och tapetserat rum med eldstad utöver klädkontor, kammare och förstuga på övervåningen.
Måtten på detta hus stämmer väl med måtten på dagens hus, avvikelse på 4 - 22 cm.
Dagens hus är vare sig från 1600 eller 1700-talet utan byggt i mitten av 1800-talet. Det välvda innertaket på övervåningen, detsamma över hela huset, är inte indicium på 1600-tal. Ett liknande tak finns för övrigt i ett av husen i byn Botten i Skephult, detta hus är byggt 1853.
Frånsett baksidans påbyggnad på mangårdsbyggnaden, "No 1. Manbyggnad", stämmer måtten vid båda uppmätningarna väl överens med dagens mått. Husets storlek och utförande stämmer också väl överens med de större gårdarnas manbyggnader med kända byggår i början av 1800-talet, Sanden 1803, Herr Jonsgården 1804 och Rättargården 1825. Det förefaller troligt att Håkan Börjesson, som nu var framgångsrik förläggare, byggde samma typ av hus som övriga framgångsrika förläggare på denna tid och att han gjorde det när han förvärvade hela gården, alltså 1822 vilket också stämmer överens med Karin Lundbergs uppfattning.
Det välvda taket Ommålning 2018
Ännagården 2019
FRAMTID
Sedan 2009 har underhållet varit eftersatt fram till 2018-2019 då kommunen utförde en utvändig renovering och ommålning. Något beslut om byggnadernas fortsatta användning har dock fortfarande inte tagits.
KÄLLOR
Riksarkivet
Mantalslängder
Jordeböcker
Husförhörslängder
Församlingsböcker
In- och utflyttningslängder
Död- och begravningsböcker
Lagfartsböcker
Fastighetsböcker
Lantmäteriet
Historiska kartor
Personliga förfrågningar
Landsarkivet i Göteborg
Landsarkivet i Härnösand
Lantmäteriet
Marks kommun
Bygg- och miljökontoret
Skrifter
Sveriges privata företagare Västgötadelen 1941
Svenska industrier Västergötland Göteborgs- och Bohuslän 1945
Sveriges bebyggelse, Älvsborgs län, Del IV 1951
Kinna I-II Anteckningar från svunnen tid och nutid 1958 o. 1965
Gamla Kinnabilder I-III Halvdan Arvidsson 1975-1979
Decentraliserad textilindustri Lena Andersson 1979/80
De sju Häradernas kulturhistoriska förening
Från Borås och de sju häraderna 1980
Fässingen 1999
Ambiörns gård blir Ändagården Folke Millqvist 1982
Förläggargårdar i Sjuhäradsbygden Karin Lundberg 2010
Förläggargårdar - ett kulturarv från en textil storhetstid Eva Schiller o Maria Zeilon 2010 Göteborgs Universitet Institutionen för kulturvård
Kinna Ännagården Bebyggelsehistorisk uppsats 2014
Kinna Hembygdsförening
Upptecknad personlig information från Gunnel Lundqvist
Hembygdsföreningens årsskrifter
Personlig information från Tony Ragnarson
Marks Härads Släktforskarförening
Personlig information från Jan-Åke Stensson
Personlig information
Sven Eliason Hults Gård Kinnahult
Per-Christian Tisell Holtsberg Kinnahult
Mats Larsson Altorp Kinnahult
Gunnel Ramberg (tidigare Lundqvist) Västra Frölunda
Bengt Sundqvist Träslövsläge
Rolf Johansson Botten Skephult
Utlånade fotografier
Birgitta o Sven Eliason Kinnahult
Barbro o Göran Karlsson Kinna
Birgitta Knutsson Kinna
Övrigt
Egna fotografier
Egna uppmätningar
Kinna 2019-11-01
Leif-Åke Åkesson